Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 12

Ji-min

Första dagen på en ny skola. Jag hoppas det blir bättre här. Direkt när jag kliver in i klassrummet känne jag allas blickar på min. Jag hör några tjejer längst bak viska och skratta, och mina kinder blir varma.

" Okej allihopa, det här är Ji-min och hon ska gå med oss från och med idag ", säger en av mina nya handledare, Marie. Hon ler stort och välkomnande mot mig.

" Vad fan är det för jävla namn, var är du från egentligen, fucking Kina? "

Det lilla hoppet om en bra skolgång förstörs vid den lilla meningen. Jag kollar på killen som sa det. Han har rödblond hår och lysande blå ögon. Alla runt honom börjar skratta och jag kollar efter lite hjälp någonstans. Alla som inte skrattar undviker ögonkontakt. Jag börjar få lite panik och känner en klump bildas i bröstet.

" Nej, David, så kan du ju inte säga ", svarar min andra handledare, Henrik, och han nästan skrattar själv.

" Men vafan, Henke, du vet ju hur jag är ", säger den där David och ler kaxigt. " Du får bara lära dig att leva med det. "

Det sista var riktat mot mig. Han kollar på mig med ett obehagligt leende och blickar mig uppifrån och ner. Sedan vänder han sig tillbaka till sina kompisar och lärarens fokus är på mig igen.

" Du kan sätta dig bredvid Kurt ", säger Marie och pekar på en liten, blond hårig kille som ler stort upp mot mig. Han hoppar nästan upp och ner när jag sätter mig på stolen.

" Hej, det är jag som är Kurt! " säger han och skrattar högt, nästan för högt. " Vart är du ifrån? "

Där kom frågan som jag har väntat på att någon ska ställa. Jag tror nästan det är rekord, för innan har det iallafall gått några minuter efter jag har satt mig.

" Sydkorea ", svarar jag och försöker med ett leende. " Jag är adopterad. "

" Du pratar väldigt bra svenska ", säger han som att han inte hörde vad jag precis sa.

" Eh, jag har bott i Sverige sen jag var 3 år gammal, så ja. "

" Men fortfarande. Kan du prata koreanska? Du kan lära mig lite! "

" Jag sa precis att jag... "

" Jag har alltid velat kunna något asiatiskt språk de verkas så coolt liksom. Konstigt, men coolt. Inget taskigt mot dig men är det sant att kineser äter hund? För jag har hört de typ överallt. Det är så jävla äckligt, liksom hundar är människans bästa vän, och folk bara äter dom. Fy fan vad vidriga människor. "

" Jag vet inte... "

" Men du verkar jättesnäll. Kan du lära mig några ord? "

" Jag kan inga... "

" Typ hej, hejdå, jag heter Kurt, såna saker! "

Nu skrattar han skithögt igen och nästan faller av stolen. Jag fattar inte vad det är som ska vara kul men jag försöker skratta med lite. Han vänder sig om till de som sitter bakom oss och pratar med dom istället. En lättnad rinner igenom min kropp med försvinner nästan lika snabbt igen. Killen från förut, David, är på väg mot vårt bord. Han ler på ett sätt som ger mig rysningar och jag börjar ställa mig upp för att gå ut ur klassrummet.

" Vart tror du att du är påväg, lilla ching chong? "

Jag stannar tvärt och bara stirrar på honom. Sa han vad jag precis tror har sa? Jag kollar bort mot Marie och Henrik som borde ha hört, någon av dom iallafall, men ingen av dom kollar ens åt vårt håll.