Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 9

Veronica

Ingen vet vad vi ska göra. Klassrummet är låst, men man känner sig ändå inte säker. Tjejen med den avbitna armen får hjälp av Stefan, men hans händer kan inte sluta skaka så det är en långsam process. Mitt hjärta är i halsgropen. Jag kan knappt andas. Det här måste vara en dröm, en sån där konstig dröm där allt känns verkligt men egentligen är det helt dumt och när man vaknar kan man inte fatta att man trodde det var det riktiga livet. Det måste vara en sån dröm. Jag sitter och väntar på att mitt larm ska ringa och jag måste till skolan. Ji-min har somnat bredvid mig. Jag vet inte hur, men hon bara somnade. Golvet är kallt och rysningar går igenom min kropp. Många sitter och gråter i klungor, men jag kan inte få fram någonting. Det är som att jag är stum. Inte för att någon har försökt prata med mig. Jag hoppas att det förblir så.

Jag är orolig för Lola. Hon går ju i min parallellklass, och jag är rädd att hon är skadad, eller ännu värre död. Om jag får chansen måste jag försöka hitta henne. Jag undrar även om det här är i hela staden eller bara här. Mina föräldrar och Gustav måste vara oskadda. Jag klarar inte ens av tanken på dom döda. Jag vill inte vara här, det måste vara en dröm. Jag nyper mig själv i armen och grimaserar när det svider. Det är inte en dröm, och innerst inne vet jag ju det. Jag kollar bort mot gruppen av killar. Alla ser lika omskakade ut, några stycken gråter även och försöker desperat ringa någon. Det har jag försökt, men det finns ingen mottagning längre. Först försökte jag ringa mamma, nådde inte fram. Pappa, nådde inte fram. Lola, nådde inte fram. 112, nådde inte fram av nån jävla anledning.

Jag hoppar till när Ji-min sätter sig upp. Hon gnuggar sina trötta ögon och smetar ut sin mascara.

" Vart är jag? " frågar hon trött, utan minne för vad som hände förut.

" På skolan ", får jag fram och ser hur hennes ögon mörknar. Hon kommer ihåg.

" Helvete ", viskar hon och kollar över mot Stefan och den skadade tjejen. " Just det. Men vi måste ju försöka ta oss härifrån. Vi måste ju ha mat och sånt. "

Det har jag också tänkt på. Mat, kläder, andra nödvändigheter. För jag antar ju att det här inte kommer ta slut så snabbt. Det finns vatten i kranen här i NO-salen, men ingen vågar testa om det är drickbart eller om det har hänt något med det. Allt verkar ju vara helt fucked up just nu.

" Ja, men Stefan säger att vi måste stanna här och behålla lugnet tills någon kommer och räddar oss ", svarar jag och hör hur jag skakar på rösten.

" Tror du verkligen att någon kommer komma? " säger hon ganska irriterat och jag ser tårar i hennes mörka ögon. " Vi är redan dödsdömda, så vi kan lika gärna ge upp. "

Hon brister ut i tårar och jag vet inte hur jag ska göra. Det finns ingen anledning att trösta henne just nu, eftersom jag vet att det hon säger är sant. Vi kommer dö, allihopa. Det här är inte som alla coola zombiefilmer där de slåss mot zombierna och överlever och hittar något ställe med samlade överlevare. Det här är zombiefilmen där alla karaktärer dör i slutet och tittaren blir helt förkrossad. Jag hatar såna filmer. Ji-mins tårar fortsätter rinna och jag tänker på att krama henne, som hon gjorde när jag grät. Men hon vill säkert inte eller hur? Någon så vacker som henne skulle väl inte ens kunna tänka sig att vara i närheten av mig egentligen. Det var därför hon såg så besviken ut när vi hamnade bredvid varandra. Det är därför det känns som att hon sätter en osynlig vägg mellan oss. Jag vill bara att hon ska riva den väggen så vi kan prata, känna att den andra är där. Så jag bestämmer mig för att låta mina tankar ta över. Vi kommer dö ändå. Jag lägger mina armar runt henne och lägger huvudet på hennes axel. Det tar inte länge innan jag själv känner hennes armar läggas runt min rygg. Jag ler, för bara en sekund, och känner värme rinna igenom min kropp. Men efter bara några sekunder bryter jag mig loss och håller henne på armlängds avstånd.

" Vi kommer hitta ett sätt att överleva, okej? " säger jag, även fast jag inte tror på det själv.

" Okej ", svarar hon tyst och lägger sig i min famn igen.