Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 13

Veronica

Ji-min vaknade. Det är det enda som jag bryr mig om just nu. Hon svimmade nästan av direkt efter att hon hade vaknat, för hennes huvud hade tydligen bultat som nått in i helvete, men jag gjorde det jag kunde för att hon skulle få det bra. David har inte ens kollat åt vårt håll, men jag känner hur hans vänner håller koll på oss hela tiden. Jag vet att om jag lämnar Ji-min bara någon minut kommer hon vara borta när jag kommer tillbaka, och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Lola har lovat mig att vakta henne när jag ska på toa eller när jag behöver sova, men jag vill inte lägga det ansvaret på någon annan. Jag vill inte att någon annan ska känna den pressen. Just nu sitter Lola och pratar med de från hennes klass. Hon ser nästan glad utan, även fast jag vet att hon inte är det. Hennes leende är falskt och hennes händer är knutna till hårda bollar vid sidorna av hennes kropp. Hon är rädd. Men ingen skulle ens kunna se det, eftersom ingen tänker på att ens bry sig om hennes känslor. Ingen förutom jag.

När Ji-min sover ser hon så änglalik ut. Det går inte ens att förklara. Hennes mun är lite öppen och hon ligger på sidan med en hand över ansiktet. Håret ligger i ett trassel på den tunna madrassen vi hittade, men hon är vacker ändå. Jag lägger en slinga av hennes hår bakom örat och ler lite svagt. Men ögonblicket förstörs av Lola som sätter sig bredvid.

" Vi måste ta oss härifrån ", säger hon bestämt och kollar runt oss. " Vilka ska vi ta med och vilka ska vi lämna kvar? "

" Vänta lite nu ", säger jag och sätter upp mina händer i luften. " Vad pratar du om? "

" Att vi måste ta oss härifrån ", svarar hon som att det är det mest självklara någonsin.

" Och hur hade du tänkt det? Det är infekterade överallt ute! "

" Kallar vi dom infekterade? Inte zombies? För de beter sig jävligt mycket som zombies... "

" Hur ska vi ta med Ji-min hade du tänkt? Hon kan knappt röra sig. "

" Någon får väl bära med henne. Så mycket kan hon ju inte väga. "
" Men fortfarande, det största problemet, hur ska vi ta oss fram utan att bli attackerade? Vi kunde knappt ta oss hit, mer än hälften av våran klass dog! Fattar du hur svårt det är då? "

" Vi tar med någon vi kan offra. "

När jag kollar på henne chockat börjar hon bara skratta.

" Jag bara skojar, chilla! Men maten kommer ju ta slut snart och vattenkranen har börjat fucka upp så vi måste ta oss härifrån. "

" Jag har hört det några gånger nu. Men vi måste ändå lyckas ta oss härifrån, och det är nästan ingen chans att vi klarar det. Kolla ut genom fönstret och kolla hur många dom är. "

" Jag vet hur många dom är. Jag har sett det. "

Nu sjunker hon ihop och lägger huvudet i händerna.

" Det är bara det att jag vill inte att nån av oss två ska dö. Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte om någon annan, jag vill bara att vi två ska kunna överleva det här. "

Hon tar mina händerna och kollar på mig med tårfyllda ögon.

" Snälla Veronica, vi måste försöka åtminstone. "

Jag skakar på huvudet och kollar ner på Ji-mins sovande gestalt.

" Okej ", säger jag. " Men vi måste ha en plan. "

Hela dagen efter det satt jag och Lola och försökte lista ut hur vi ska klara det. Lola tog upp vid något tillfälle att vi skulle gå, bara vi två, men jag insisterade på att iallafall ta med Ji-min. Det jag är rädd för är att någon ska komma på oss och berätta för Patrik. Då kommer alla behöva följa med, och det blir mindre chans att vi klarar oss. Men det vi har kommit fram hittills tror jag är ganska bra. Vi ska lämna på natten så tyst vi kan och försöka få med Ji-min. När vi kommer ut ska vi hålla utkik efter alla infekterade och försöka undvika dom på vägen. Om någon kommer för nära så har vi verktyg från träslöjdssalen med oss för försvar. Men tills att det händer måste jag lyckas väcka Ji-min också. Hon vaknar inte, oavsett vad jag gör. Inatt när hon vaknade åt hon, och sedan somnade hon igen. Ibland verkar det som att hon ska vakna, för hon rör på sig extra mycket eller ger ifrån sig mumlande ljud. Jag börjar bli otålig. Min mage kurrar oroligt och tiden verkar gå för snabbt, för helt plötsligt så är klockan 22.00 och folk har börjat gått och lagt sig. Inte David och hans gäng däremot. Och inte vi. Lola sitter och kollar på dom konstant, väntar på att de ska börja somna. Men de sitter bara och kollar tillbaka, alla förutom David själv. Jag försöker fortfarande väcka Ji-min, men vill inte behöva väcka någon annan.

" Ska dom somna nån jävla gång eller? " viskar Lola irriterat och lägger armarna i kors. " Liksom snälla, hur länge ska dom vara vakna. "

" De kanske känner exakt samma om oss Lols ", svarar jag och lägger mig ner på golvet bredvid Ji-mins madrass. " Vi kanske ska låtsas sova så de slutar vaka över oss som hökar. "

" Ja, du har nog rätt. "

Hon lägger sig bredvid mig och kollar mig djupt in i ögonen.

" Vi kommer klara det här, jag lovar ", viskar hon.

" Jag vet " svarar jag tyst. " Jag vet. "