Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 36

Veronica

Ji-min tänkte äta på mig. Hon har svart blod. Hon är halvt infekterad.

Mina tankar snurrar som i spiraler, men ju mer jag tänker på det desto mer illamående blir jag. Jag vet att Ji-min inte skulle skada mig medvetet. Men hon var på väg att göra det. Jag är rädd, det är inget jag kan neka direkt. Jag är rädd för henne nu när vi är i rummet igen, dörren stängd igen och fortfarande med armarna runt varandra. Hon sover tror jag. Så försiktigt jag kan tar jag mig lös och kliver upp ur sängen. Det är natt igen. Hela huset är mörkt. Jag öppnar dörren så tyst jag kan och stänger den igen efter mig. Ji-mins pappas snarkningar ekar i huset. Trappstegen knakar under min vikt och jag grimaserar när jag hör hur högt det låter. Jag vill helst inte väcka någon. När jag väl tar mig ner till köket plockar jag fram en påse torkade aprikoser. När jag biter i den första jag plockar fram så går mina tankar tillbaka till Ji-min igen. Hur hon var på väg att seriöst ta en tugga av min hals. Mina ögon börjar svida och jag måste blinka hårt för att inte börja gråta. Om någon skulle prata med mig nu brister jag.

Hur känner Ji-min? Hur är det att vara nästan infekterad. Känner hon sig precis som Lola kände, som Sam kände. Att alla dom tre är infekterade är mitt fel. Lola var mitt fel. Jag borde ha varit den som puttade bort Ji-min, inte hon. Sam är mitt fel. Han dog när han försökte hjälpa oss. Ji-min är mitt fel. Jag tappade taget om hennes hand så hon föll ner i ett dike och blev biten. Alla. Är. Mitt. Fel.

Jag borde vara den som är biten. Inte någon av dom. Jag är den som förtjänar det. Jag är en hemsk människa, inte dom. Jag förtjänade aldrig någon av dom. De förtjänar alla så mycket bättre. Borde jag bara försöka ta mitt liv igen? Nej, nej, det kan jag inte. Jag har lovat Ji-min att vi ska ta oss igenom det här tillsammans.

Jag undrar vilket datum det kan vara. Oavsett vad så är det snart jul, och allt är mörkt och dystert. I vanliga fall hade jag gillat det. Inte nu. Det är för kallt överallt och mörkret gör bara allt läskigare. Det är nästan inte ens ljust på dagen känns det som. Ute är det runt 20 minusgrader, inne utan den bra ventilationen typ 15 plusgrader. Vi har inte hunnit testa att göra upp eld än, då blir det ju varmare.

Det ger mig minnen från vintrar innan. Hemma hade vi alltid en brasa i kaminen eftersom vi knappt hade någon värme i huset. Hela familjen brukade sitta ihopkurad i soffan med stickade tröjor under tjocka filtar med någon klassisk julfilm på TV:n. På soffbordet hade vi alltid en massa snacks och dricka, så att vi skulle klara oss en hel kväll utan att behöva gå iväg, med undantag för toabesök såklart. Varje gång jag hamnade bredvid Gustav bråkade vi över något litet och onödigt tills mamma tillslut satte sig mellan oss för att vi skulle sluta. När Gustav gick och la sig satte jag, mamma och pappa på någon film eller serie han inte kunde se och kollade tills vi somnade i soffan.

Jag trodde aldrig att jag skulle sakna det. Jag klagade för mycket på min familj medan jag fortfarande kunde träffa dom. Nu vet jag inte ens om de lever eller är döda. Vid något tillfälle började mina tårar rinna för nu droppar de ner på golvet under mig. En otroligt stark känsla som jag inte kan sätta ord på omfamnar mig och trycker mig mot golvet. Jag faller ner långt och kan inte resa mig igen. Mina snyftningar ekar i det tysta rummet. Allt runt mig känns så stort och läskigt. Det enda som känns säkert är just denna plats, på golvet. Mina kinder är blöta och mina ögon svullna, allt känns bara så jobbigt. Jag orkar inte träffa någon, prata med någon, kliva upp, ta mig vidare. Varför kan jag inte bara stanna här?