Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 19

Ji-min

Direkt när vi kliver ut i mörkret går rysningar genom hela min kropp. Jag känner Veronicas närvaro bredvid mig, och jag vet även att Lola är någon meter bakom oss. Men hur fan hade de tänkt sig att vi ska ta oss ner till sjön? Vi har gått på promenad dit flera gånger, och det tar alltid runt 20-30 minuter. Och med alla som är med nu, inklusive mig, så kommer det ta ännu längre. Jag har redan börjat fått ont, och vi har knappt tagit oss 3 meter från byggnaden. Alla smyger så tyst de kan bakom Patrik, som går längst fram med en såg höjd högt över huvudet ifall vi skulle bli attackerade. Han är inte så smart. Vi går en lång stund utan att se någon infekterad. Det här kanske blir lättare än vi trodde? Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag ser konturerna av människor och byggnader runt mig. Ingen lyktstolpe lyser, så det måste vara strömavbrott. Tystnaden som ligger över oss blir nästan högljudd, så tyst är det. Minsta lilla ljud skrämmer mig, allt från någon som andas lite för högt till en sten som blir sparkad på marken. De runt mig verkar vara lika rädda. Varje gång jag sprätter till gör även de bakom, framför och bredvid mig samma. När jag blickar över mot Veronica ser jag hur rädsla är målat i hennes ansiktsdrag, allt från de aningen nedåtböjda ögonbrynen till den ihopklämda munnen. Jag önskar att jag bara kunde ge henne en kram, men jag vågar inte. Så fort någon bara rör vid mig så minns jag det som hände med David och måste dra mig undan. Det var det som hände för några dagar sedan, när jag flyttade bort mig vid känslan av Veronicas hand på min axel. Det gör att jag minns hans hand på min axel, och det är något jag vill få bort från mitt huvud. Jag drömmer om honom hela tiden. Varje natt vaknar jag kallsvettig och med tårar torkade på mina kinder, och sedan vill jag inte somna om igen. När jag gråter drar jag mig ifrån alla andra, eftersom jag inte vill ha någons empati. De vet inte hur det är. De skulle aldrig kunna veta. Även om folk som Veronica försöker vara förstående och lyssna, det går inte. Hon skulle aldrig förstå mina känslor, hon skulle aldrig kunna fatta vad det är jag pratar om. Jag avundas henne det. För någon vecka sedan hade jag inte ens kunnat få fram tanken att jag skulle bli våldtagen, även om det var en rädsla jag gick runt med varje dag. Och jag kan fortfarande inte förstå, varför hände det just mig?

Vi har gått en ganska lång bit nu. Mitt huvud bultar och jag känner knappt mina ben längre på grund av kylan. Min stukade fot gör bara ondare och ondare för varje steg, men jag vägrar att stanna. Vi ska ta oss fram så fort som möjligt. Folk har börjat prata nu. Vi har inte blivit attackerade på hela vägen, så varför skulle vi bli det nu? Men jag och Veronica går i tystnad. Sedan incidenten för någon dag sedan så har hon inte sagt så mycket till mig. Det ger mig bara skuldkänslor. Jag menade inte att hoppa bort sådär, det var inte medvetet. Det var en reflex. Lola kommer från ingenstans och lättar upp stämningen.

" Det här går bra ju ", säger hon glatt. " Ingen har attackerat oss än. Vi har inte träffat på någon äcklig jävla zombie. Vi är typ snart framme också! "

Hon har rätt. Vi är snart framme. En värme sprider sig i min kropp vid tanken av att alla kommer klara sig. Om bara några minuter är vi vid Sams hus, enligt han själv. Då kan vi hämta geväret, gå en bit till och nästan som bosätta oss i affären. Vi kommer ha mat och vatten ett tag iallafall, och när det är slut får vi bara ta oss vidare till nästa ställe. Och sedan nästa ställe. Och nästa...

" Oh my god! "

Jag väcks ur mina tankar av Wilmas höga röst.

" Ett barn! "

Hon pekar bort mot ett av husen. Vid garaget sitter en liten flicka, 5, 6 år gammal och bara stirrar tomt framför sig. Man ser inte hennes ansikte så tydligt härifrån, men hon ser traumatiserad ut. Jag kollar förvirrat på Veronica, men till min besvikelse kollar hon inte tillbaka. Med hjärtat i halsgropen vänder jag tillbaka.

" Patrik, vad ska vi göra? " frågar en av Wilmas vänner som klänger vid hennes arm. " Vi kan inte bara lämna henne här! "

Patrik ser ut att ha väldigt mycket tankar samtidigt. Han kollar bort mot flickan, ner i marken, mot oss och ner i marken igen. Hans händer skakar så mycket att han nästan tappar sin såg som han håller i ett hårt grepp.

" Såklart vi tar med flickan ", säger han med skakig röst och nickar med ett försök att se självsäker ut. " Vi kan inte lämna överlevande här ute själv. "

Ett sus av viskningar går genom hela gruppen. Jag känner själv hur mitt hjärta skippar ett slag. Det känns bara fel. Men Wilma själv verkar vara väldigt glad över svaret. Hon nästan skuttar fram mot den lillas gestalt. När hon är framme sätter hon sig på huk. Hennes hand rör sig långsamt mot flickans axel, men då ser jag något som får mig skrika. En skymt av barnets ansikte och jag förstår att något är fel. Köttet på hennes ena kind är helt borta, och man ser skelettet där inne. Hennes hals som förut var döljt med det mörka håret visar nu ett bitmärke som det rinner en svart vätska ur. Blod. Wilma hör mitt skrik och vänder sig tillbaka till oss, men då är det försent. Flickan har vridit huvudet på ett onaturligt sätt och öppnat munnen så stort att man hör hur käken knäcker. Wilma bleknar vid det obehagliga ljudet och kollar bak, men den infekterade har redan bitit tag i hennes hals. Skriket som fyller luften gör att håren på mina armar reser sig. Jag kollar chockat hur Wilma blir äten levande, hur tänder gnager sig igenom hennes muskler, och hör de plågade skriker som aldrig verkar ta slut. Ingen kan röra sig. Ingen vågar röra sig. En ensam tår rinner nerför min kind och jag känner den salta smaken när det tar sig in i min öppna mun. Flickan har övergett Wilma och kollar upp på oss nu. Jag ser hur halva hennes ansikte är endast skelett och bleksvart blod. Hennes ögon stirrar tomt på oss och en bit hennes offers kött hänger i mungipan. Någon skriker bakom mig och jag hör avlägset ljudet av snabba fotsteg. Men jag är som fastfrusen. Desperat försöker jag få mina ben att röra sig men de vägrar. Jag ser hur fler infekterade kommer springande mot oss, med flickan längst fram. De springer med helt förstörda kroppar mot oss, men jag kan inte göra någonting. Jag kommer dö. Det här är då jag dör. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag nästan välkomnar känslan. Men just som en av de infekterade hoppar mot mig puttar någon mig ur vägen. Istället för mig ser jag Lola bli påhoppad och faller till marken. Den infekterade biter tag i hennes axel. Då väcks jag ur min lilla bubbla. Förvånad ställer jag mig upp och stapplar bort mot det som skulle varit jag. Borde varit jag. Någonstans i bakgrunden hör jag Veronica skrika högt. Lolas ögon når mig och hon ler.

" Ta hand om henne. "

När jag skakar på huvudet fortsätter hon.

" Lova. "

Hon får knappt fram det och jag ser när hon spottar blod hur det redan börjar bli mörkare. Den infekterade tuggar sönder hennes nacke och Lolas blå ögon blir allt mörkare. En till kommer och börjar bita igenom hennes mage. Hennes ögon går upp i ögonhålorna och nu ser jag bara de rödsprängda ögonvitorna.

" Jag lovar ", får jag fram innan jag vänder mig och springer mot Veronica.

Hon sitter på marken och skriker plågat, hennes tårar droppar ner på marken. När jag försöker ta tag i hennes arm så slår hon bort mig, slår överallt runt omkring sig och börjar krypa fram mot Lola. Då tar jag tag i henne hårt runt midjan och bär upp henne. Jag trodde aldrig att jag kunde vara så stark. Veronica fortsätter slå och sprattla allt hon kan. Mina fötter tar oss fram det snabbaste dom kan genom blodbadet.

" NEJ! SLÄPP MIG! Släpp... "

Hon kan inte fortsätta då hennes snyftningar tar över. Tårar strömmar nerför mina kinder och jag vänder mig om en sista gång för att kolla på Lolas livlösa kropp.

" Förlåt. "