Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 16

Veronica

Fuck. Jag råkade somna. Och nu är Ji-min borta. Mitt hjärta sitter i halsgropen, men jag följer ljudet jag hörde förut. Något som lät som hennes skrik. Träslöjdssalen är större än vad man har kunnat tro, och just det att det finns en gång mellan den och textilslöjden skrämmer mig. För det är därifrån det lät, från korridoren. Då måste jag ut ur den säkra i träslöjdssalen in i något där jag inte vet hur många infekterade det kan vara. När jag står vid den låsta dörren tvekar jag. Mina händer skakar men jag tänker på Ji-min. Jag har ingen aning vad de kan göra med henne när jag inte är där, och jag vill inte veta, Jag måste hitta henne. Dörren klickar när jag vrider om låset och jag trycker ner handtaget. När jag kliver in i den mörka korridoren går rysningar genom min kropp. Nästan direkt plockar jag upp min telefon för lyse, men när jag försöker sätta på den märker jag att den är död. Fan. Så snabbt jag kan försöker jag vänja mig med mörkret, men det går inte. Jag ser inga konturer alls. Istället måste jag ha en hand mot väggen och gå långsamt för att inte ramla över något. Minsta lilla ljud gör att mitt hjärta gör ett extra slag, och så fort min fot nuddar något tror jag att det är en infekterad. När jag tillslut når andra sidan av korridoren och försöker få upp dörren är den låst. Jag rycker i handtaget så mycket jag kan och knackar hårt på dörren, men ingen öppnar. Röster inifrån och små steg fyller mina öron och jag börjar slå på glaset för att ta mig in. Det spricker inte. Det går inte, men jag kommer inte ge upp. Jag slår om och om igen tills jag hör hur det börjar gå sönder, och då slår jag bara hårdare. Tillslut har det spruckigt helt och små glasskärvor har fastnat i min hand, men jag bryr mig inte. Istället ställer jag mig på tå och låser upp dörren från andra sidan genom det nygjorda hålet. Direkt när dörren går upp springer jag in. Ett brinnande ljus ger mig min syn tillbaka, och det jag ser får tårar att stiga i ögonen. Ji-min ligger på golvet, helt naken och med blåmärken över hela kroppen. Blod rinner från hennes mun och hon stirrar tomt framför sig. Mina ben tar mig till hennes sida och jag faller ner på golvet bredvid.

" Ji-min ", viskar jag och drar av mig min egna tröja för att hon ska få något. " Ji-min det är okej. "

Hon vrider huvudet och tårar rinner nerför hennes kinder när hon ser mig.

" Veronica? " får hon fram med förstörd röst.

" Ja, jag är här nu, ingenting kan skada dig längre. "

" Han... han ", försöker hon med hon kan inte prata mellan sina snyftningar.

" Shh, det är okej nu, du behöver inte berätta. "

Och med det sagt så låter hon sig själv gråta på riktigt, förmodligen för första gången inatt, och jag sitter med hennes hand i min medans mina egna tårar droppar ner på golvet.

Sedan jag hittade Ji-min förut har hon inte sagt ett ord. Hon sitter bara med den varma kläderna jag hämtade åt henne och stirrar in i väggen. Jag lyckades få med henne tillbaka till träslöjdssalen, men knappt att jag klarade det. Just nu hatar jag David mer än något annat. Jag vet inte vad han gjorde mot henne, men jag har mina aningar, och det är det värsta man kan göra mot någon, Jag hatar honom, så så mycket. Han har förstört Ji-min helt. Om jag träffar honom någonsin igen då är han död. Folk började vakna när jag tog in henne i salen igen, och ingen har vågat prata med henne. Lola sitter inte ens med oss just nu, för hon vill inte störa. Alla fattar att det som hände att tärt på henne rejält och att det inte är något sjukt skämt. Jag vågar inte somna längre. Jag är för rädd att något ska hända henne igen. Det är snart morgon ändå, och då kommer de som inte vaknat än börja fråga efter David och hans gäng. Vad ska man svara då? Att de våldtog Ji-min och flydde? Att de gjorde det absolut värsta brottet man någonsin kan göra och kom undan med det? Jag vet inte, men just nu vill jag bara att Ji-min själv ska kunna tänka på någonting annat. Jag vill bara att hon ska ha det bra.