Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 38

Veronica

Vi är fortfarande kvar i det där rummet morgonen dagen efter. Jag har inte kunnat sova på hela natten, men det är okej. Ji-min ligger i min famn på samma sätt, hennes djupa andetag eka i tystnaden. Jag lägger bak ett hårstrå som fallit ner över hennes ansikte. Hon är så jävla fin.

Rummet vi är i är litet och tråkigt. Jag tror det är någon sorts skrubb. Det står en massa saker i ett hörn och bara är, allt från en dammsugare till trasiga kuddar. Ji-mins föräldrar har inte kommit och kollat vad som händer en enda gång. Det är som om de inte bryr sig.

Ji-mins ögon börjar sakta öppnas. När hon ser mig verkar hon först chockad, men sedan ler hon.

" Oj, hej ", säger hon med hes röst.

" Godmorgon. "

" Hur länge...har vi varit här? "

" Sedan igår kväll någon gång. Du somnade ganska snabbt. "

" Kunde du sova något? "

Vad ska jag svara? Jag bestämmer mig för att ljuga.

" Lite. "

Hon verkar lättad över det, och jag är glad att jag inte berättade sanningen. Undrar vad hennes reaktion hade varit då.

" Förlåt ", viskar hon och flyttar sig ur min famn.

" För vadå? "

" Allt. "

" Det är inte ditt fel. "

" Jag var nära att skada dig... "

" Men det är inte ditt fel. Du kan inte ro för något av det som händer dig just nu. "

Jag tar hennes händer i mina och försöker med ett leende. Hennes mörka ögon glittrar av tårarna som försöker tränga sig fram.

" Det är jag som ska säga förlåt. För att jag inte hjälpte dig när du blev biten. För att jag inte har varit mer försiktigt genom allt det här. Förlåt. Och jag kommer vara vid din sida oavsett vad som händer, okej? Igår ville jag... jag ville inte vara här, eller någonstans, för det kändes som om jag gjorde allt fel, och att alla runt omkring mig blev skadade eller... ja, du vet. Men jag borde inte ha tagit distans från dig, även om det bara var för en dag. Jag kommer inte göra det igen. "

En klump växer i min hals och jag känner för att brista ut i gråt.

" Jag gillar dig på riktigt. Jag skulle aldrig lämna dig. Du är det enda i den här fuckade världen som ger mig någon som helst glädje. Jag gillar allt med dig. Jag gillar ditt ansikte, jag gillar din kropp... okej det där lät jättesexuellt. "

Vi skrattar båda två och en tår rinner ner för hennes kind.

" Jag gillar ditt skratt, hur du får mig och skratta i de värsta situationerna när jag egentligen bara vill dö, jag gillar hur du alltid är där och alltid bryr dig om en, och jag vet att du skulle aldrig bara dra och lämna mig ensam. Jag...jag tror att vi är menade att vara med varandra. Det känns bara rätt. "

Nu känner jag hur mina ögon läcker och snyftningar lämnar min strupe.

" Du betyder så jävla mycket för mig ", gråter jag och omfamnar henne hårt. " Så fucking mycket. "

Ji-min lägger sina armar runt min rygg och håller mig nära.

" Du är allt för mig i det här ", viskar hon. " Allt. "

Vi är så en väldigt lång tid, utan att röra oss det minsta. När vi väl slutar så är det för att Ji-mins mamma kommer in i rummet.

" Oj, hej på er. "

Hon låter inte så glad.

" Ji-min, vi har letat efter dig. "

Det vet jag att de inte har. Det är inte många rum i det här huset.

" Varför? ", frågar Ji-min och flyttar sig långt ifrån mig. Lite för långt.

" Vi var oroliga så klart! Du bara försvann igår, utan att berätta vart. Och...du också. "

Hon kollar på mig med en blick som skulle kunna döda. Har jag gjort något fel?

" Jag fick bara lite panik för jag trodde att jag skulle bli en infekterad, men Veronica kom och lugnade ner mig. "

" Så det är det ni har gjort under en väldigt, väldigt lång tid? "

Jag fattar plötsligt vad hon tror att vi har gjort och jag känner färg stiga på mina kinder.

" Mamma, snälla. "

" Vad? "

" Varför skulle vi göra något annat? Jag behövde hjälp, hon hjälpte mig. "

Hennes mamma inspekterar oss en lång stund innan hon tillslut suckar och verkar ta det lugnt.

" Så klart. Förlåt. Jag trodde nästan att du blivit mer infekterad än bara betet ett tag... "

Va.

" Va? ", säger jag högt.

" Du vet... homosexuell.. "

Är Ji-mins föräldrar homofober.

" Är det något fel med det? " säger jag utan att tänka.

Hon skrattar till och kollar på mig som om jag är dum i huvudet.

" Fel? Det är ett brott. Det är meningen att man ska gifta sig och älska folk av andra könet, inte tvärt emot. Det är därför Gud skapade oss. "

Så dom är både homofober och kristna. Vad bra.

" Men... " försöker jag men hon får mig tyst.

" Det finns inga men i det här, fattar du inte det? Har inte dina föräldrar uppfostrat dig? "

Hon fnyser och vänder ryggen åt oss. Sedan går hon därifrån. Jag och Ji-min sitter tysta en lång stund innan jag bestämmer mig för att prata.

" What the fuck. "

" Förlåt ", säger Ji-min tyst och när jag kollar åt hennes håll ser jag att hon har gråtit.

Jag flyttar mig snabbt närmare och tar hennes hand.

" Shh, nej, gråt inte. Det är inte ditt fel. "

" Jag... jag... "

Hon bryter ihop helt och ramlar mot mig. Jag tar emot henne och drar min hand upp och ner för hennes rygg.

" Jag visste inte att det var så dåligt ", viskar hon och börjar försöka torka sina tårar. " Alltså jag visste att de var homofober men... "

" Det är lugnt ", säger jag. " De reflekterar inte dig. Du är fantastisk. Bry dig inte om dom. "

" Men jag vill att de ska acceptera mig, även om de har fel. Jag vill inte att de ska tycka illa om mig. "

Jag skrattar lite för att lätta upp stämningen.

" Jag tror att de skulle skylla mer på mig än på dig vad det verkade som nu. Din mamma såg ut som om hon kunde döda mig. "

Ji-min skrattar också nu och täcker sitt ansikte med en hand.

" Men gud, förlåt för det ", säger hon.

När våra skratt är slut så kollar vi bara på varandra. Hon är så fin. Hennes svarta hår och mörka, djupa ögon, hennes fylliga mun... jävlar. Varför stirrar jag på hennes läppar? När jag kollar upp igen ser jag att hon kollar ner. Och helt plötsligt så rör mina läppar hennes och fyrverkerier låter överallt runt mig. Kyssen var kort, men speciell. Det var som om den sa: allt kommer lösa sig med oss. Vi behöver inga ord. Jag hoppas att det verkligen är så.