Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 27

Ji-min

Det är en zombieapokalyps men just nu är jag med Veronica i hennes ex storasysters rum och plockar ut byxor åt henne. Eftersom Veronicas har blödit igenom sina. Och jag bara måste hjälpa till. Sams storasyster har verkligen stil, men det verkar inte som att det är så många av byxorna som sitter bra på Veronica som ska ha dem. Antingen sitter de för tajt eller så är de för korta. Nova, Sams storasyster, är ganska så smal och hon är kort, medan Veronica är normalstor och lång. De få långa byxor vi hittar passar inte, och de byxor som passar bra går upp en decimeter över hennes ben. När vi har varit där inne i nästan 20 minuter ger vi upp.

" Varför passar inget? " nästan gråter hon och vägrar sätta sig för att hon inte vill fläcka ner något. " Är jag för tjock eller nåt? "

" Nej, det är du inte ", svarar jag och lägger en hand på hennes axel. " Ni har bara olika kroppsform, alla har inte samma som du kanske vet. "

" Jag vet. Men ändå. "

" Vi kanske kan kolla i Sams mamma och pappas rum? De borde ha något. "

" De är båda jätte korta. "

" De kanske har något ändå? "

" Sams pappa går runt med gubbyxor och hans mamma med skinny jeans, jag tror jag skippar det faktiskt. "

" Okej det fattar jag. Men Sam då? "

Hon kollar på mig som att jag är galen.

" Sam är den kortaste av dom och har du sett hur han klär sig eller? Det är helt sjukt. "

" Kanske inte då. "

" Vad ska jag göra? " gnäller hon och drar sina händer över ansiktet. " Jag kan inte sätta mig och jag kan inte gå runt så folk ser heller! "

Jag kom på bästa idéen.

" Har Sams familj symaskin? "

" Ja, hans mamma syr hela tiden. "

" Vi gör byxor åt dig själv! "

Hon kollar på mig på samma sätt som förut.
" Jag är sämst på syslöjd. Jag har E. "

" Men jag har B. "

" Vänta, seriöst? "

" Ja. Du kollar på ett slöjdproffs i detta ögonblick min käre vän. "

Vad fan säger jag?

" Kan du fixa nåt mörkt som man även kan röra sig i? "

" Om vi har material, ja. "

" Och du har inte sagt det innan? "

" Jag trodde inte att det skulle behövas. "

Först tror jag att jag har sagt nåt fel, men sedan lyser hela Veronicas ansikte upp och hon hoppar mot mig med öppna armar. När hon sluter dom runt min kropp tappar jag andan en sekund.

" Du har precis räddat mitt liv, fan vad fantastisk du är! "

Hon håller sig kvar runt mig en stund, en lång stund, och jag känner värme stiga på mina kinder. Jag vill inte dra mig loss. Jag älskar varje sekund. Hennes händer rör sig upp mot min nacke och rysningar går genom hela min kropp. Min mage känns konstig. Hon lutar sig bak lite och kollar på mitt ansikte.

" Du är verkligen... fantastisk. "

Jag följer hennes blick som går ner lite, men då blir hennes kinder röda och hon släpper mig. Hela jag blir direkt kall.

" Ska vi kolla efter symaskinen och material eller? " hostar hon fram och börjar bita sig i sin läpp. " Så jag får några nya byxor snart. "

" Eh, ja såklart. "

" Okej, jag går och letar efter symaskinen, jag tror jag vet vart den kan vara. "

Med väldigt snabba steg lämnar hon rummet och mitt huvud börjar snurra så mycket att det känns som att jag ska svimma. Vad i helvete hände precis?