Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 22

Veronica

Lola är död. Min enda vän är död. Jag borde vara död. Folk runt mig springer omkring och pratar högt om något, men jag lyssnar inte. Tillslut är jag själv. Det känner jag på tystnaden. Min mage kurrar till men jag vill inte äta. Mina ben sticker från att ha varit stilla så länge, men jag vill inte röra mig. Jag måste på toa också. Det känns som att min kissblåsa kommer spricka. Väggen framför mig är en brun tråkig färg. Väggen är så välkänd för mig, jag har sett den så många gånger. När jag och Sam var tillsammans. Innan det också. Hela huset ger mig såna känslor som jag inte kan beskriva. Minnen flyger genom huvudet så fort jag flyttar min blick en liten bit från den lilla pricken jag kollar på mitt på väggen. Lola var också här med oss ibland. Jag, Lola, Sam och Sebastian. De bästa gångerna var när Sams föräldrar inte var hemma. Då behövde vi inte oroa oss för dom. Det var någon gång Lola och Sebastian hade skaffat fram sprit och vi blev alla alldeles för fulla. Men eftersom vi sov över där den natten så visste ingen. Jag har inga minnen från den natten. Det enda jag kommer ihåg är att jag vaknade i underkläder bredvid Sam med ett sånt illamående och bultande huvud. Det pratade vi aldrig om. Lola och jag pratade om det. Lola. Hennes namn gör att tårar fyller mina ögon. Varför dog hon och inte jag? Varför?

Jag vet inte hur länge det har gått nu. Jag sover i omgångar och stirrar in i väggen annars. Jag behöver verkligen gå på toa. Det gör så jävla ont. Kan man dö från att inte kissa? Eller kommer det bara göra jävligt ont? Ji-min är inte här. Ingen är här verkar det som. Långsamt och försiktigt sätter jag mig upp. Mitt huvud snurrar och mina ben och händer känns tjocka och svullna. När jag kollar ner på mina fingrar, som jag inte känner, ser de normala ut. Jag sätter ner en hand för stöd när jag försöker ställa mig upp, men det känns som att jag sätter handen på en massa nålar. Helvete. Jag lyckas trycka upp mig själv ändå, mina ben ostadiga och stela från att ha legat på det hårda golvet. Min blick flyger över det tomma rummet. Det är kaos. Filtar ligger överallt och rester av mat är smetat över de förut rena möblerna. Om Eloise, Sams mamma, skulle se det här hade hon blivit galen och börjat städa allt, från grunden. Hon hade dragit ut alla möbler och rengjort dom en efter en och samtidigt tvinga någon att städa i rummet. Undra vart hon är nu. Mina ben tar mig väldigt långsamt fram mot badrummet. Jag kan det här huset helt, vart alla rum är, vart allt är. Det kommer jag nog aldrig glömma. Lola lärde sig aldrig hur hans hus såg ut. Hon orkade inte eftersom hon inte hade någon användning av det. Varje gång hon var här frågade hon alltid var saker var och när hon inte frågade Sam drog hon med mig för att jag skulle visa. Minnena hade fått mig att le om det inte vore för den nuvarande situationen. Nu får dom mig att vilja skjuta mig själv eller hoppa framför ett tåg.

Det känns som ett plötsligt högg i nedre delen av magen som får mig ramla in i väggen. Jag måste ta mig fram. Ju närmare min destination jag tar mig, ju jobbigare blir det. Det gör bara ont. När jag väl ser dörren till det lilla rummet så ser jag även hindrena som täcker min väg fram. En stor folkmassa står samlad runt något precis framför den röda dörren. De står så tätt att jag inte ser någonting, och jag kommer inte kunna ta mig förbi heller. De viskande rösterna fyller mitt huvud och gör att jag börjar se suddigt. Nu gör det jätte, jätte ont. Desperat som jag nu har blivit trycker jag mig förbi en massa människor, deras irriterade röster blir bara som ett tyst ljud i bakgrunden. När jag har tagit mig förbi alla blir allt som gjort ont bortglömt. På golvet ligger Sam med trasigt ansikte, hans näsa är sne och blod rinner från alla möjliga sår. På golvet en bit ifrån sitter Ji-min på knä och kollar ner i marken. Hon andas tungt och snabbt. Jag kliver över den medvetslösa kroppen och hukar mig bredvid henne. Försiktigt lägger jag min hand på hennes axel och får henne att vända huvudet åt mitt håll. De mörka ögonen är uppspärrade och fulla av tårar. Direkt när hon ser mig så slappnar hon av lite grann. Hennes kropp slutar skaka och ett litet leende når hennes läppar.

" Veronica ", viskar hon och låter en ensam tår rinna " Förlåt. "

När jag ska svara så kommer smärtan tillbaka. Jag måste böja mig och ett plågat läte lämnar min strupe. Så snabbt jag kan tar jag mig fram till badrummet och stänger dörren efter mig. Jag orkar inte låsa, jag måste bara på toa nu. När jag sätter mig på toan och slappnar av så känns det redan så mycket bättre. Jag bara sitter där ett tag när jag är klar. Tankar flyger runt i mitt huvud och det är inga bra tankar. Jag försöker trycka bort dom, men det går inte. Vad var det som hände därute? Var det mitt fel? Var det något om mig som startade det? Eftersom det var just Sam och Ji-min. Jag måste få veta.

Senare samma dag sitter jag och Ji-min tillsammans i köket. Hon vill inte börja prata och inte jag heller. Jag bestämmer mig för att säga något.

" Så, vad hände? "

" Han var jobbig. Han pratade om David och jag bara tappade det helt. Och... han pratade om dig. "

Klumpen jag redan hade i magen bara växer sig större.

" Aha. "

Så det var mitt fel.

" Vad sa han? "

" Om dig? "

" Mm. "

" Han sa inte så mycket egentligen, eller asså det var, jag blev bara arg. "

" Men vad sa han. "

" Han sa att jag var arg och irriterad på honom för att jag började hänga med dig. "

" Okej. "

" Och sen när jag slog till honom sa han att han inte fattade hur jag kunde bli våldtagen när jag kunde slå så bra. "

" Oj. "

" Och då tappade jag kontrollen. Jag fattade knappt vad jag höll på med. Jag bara slog och slog och slog. Jag kunde inte sluta. "

En obekväm tystnad ligger över oss ett tag. Ingen av oss vet hur vi ska fortsätta. Jag tänker bara på hur allt är mitt fel. Det hade inte hänt om det inte vore för mig. De hade aldrig börjat bråka från första början. Allt är mitt fel. Allt.

" Men det är bra att du är uppe och går! " säger Ji-min med påtvingad glädje. " Jag trodde nästan att du skulle ligga kvar för alltid. "

Så jag förstörde för henne då också. Jag verkar bara förstöra saker och vara i vägen.

" Ja ", svarar jag och försöker med ett leende. " Det är väl bra. "

Ji-min tar mina händer i sina och kollar mig djupt i ögonen. Min mage känns konstig.

" Vi tar oss igenom det här tillsammans, eller hur? "

Jag kan inte göra något annat än att nicka. Mitt hjärta bultar hårt och värme stiger på mina kinder. Vad är det för fel på mig?