Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 47

Ji-min

Elenor kan inte sluta komplimentera Veronica och hennes fantastiska pistol förmågor. Jag ser hur mamma bara blir mer och mer arg. Pappa ser förvånad ut. Jag vet att de har berättat för henne och oss två, annars hade hon inte sagt det hon sa innan. Det om att jag skulle visa min...kompis, fast på ett ganska hånfullt sätt. Men oavsett vad verkar hon inte bry sig just nu. Och hon har också sagt att Veronica kan få det största sovrummet eftersom hon förmodligen vill dela med mig. Så nu när hon har skrytit klart till mina föräldrar säger hon åt en av soldaterna att visa oss vart rummet ligger. Mamma är absolut inte nöjd. Hela hennes ansikte blir rött och hon knyter sina händer i knät när hon ser oss gå iväg. Jag tar Veronicas hand i min igen och ler när jag vet hur mycket det kommer störa henne.

Rummet är gigantiskt. Eller inte så stort egentligen. Det är ett rum med en stor matta över nästan hela golvet, den är grå och fluffig och fylld av damm men det spelar inte så stor roll. Väggarna är ljusrosa och lite här och där hänger det ljusslingor som nu inte funkar, men jag kan tänka mig hur fina de var innan. Ett skrivbord står i hörnet av rummet, full av en massa papper och skräp. Sängen i rummet är det som står ut mest. Det är en dubbelsäng som är en av de största jag har sett, den är full av en massa kuddar och stora, tjocka täcken som jag tror att jag kommer drunkna i om jag ens försöker bädda ner mig själv.

" Jävlar ", säger Veronica. Ljudet av hennes röst får rysningar att passera genom min kropp. Jag är chockad över att hon började prata från ingenstans, men glad.

Jag är fortfarande varm, det känns som att min hud brinner, men jag säger inget. Det har varit så hela dagen. Istället bestämmer jag mig för att det här är rätt tillfälle att kunna slänga av mig den tjocka tröjan jag hittade i något tidigare hus. Jag drar även av mig mina leriga skor och mina smutsiga byxor innan jag slänger mig i sängen och låter mig själv dränkas i täckena. inte långt efter så har Veronica gjort samma, fast hon behåller sina byxor på. Vi bara ligger där och kollar på varandra. Ett leende rycker i mina mungipor och jag börjar fnittra som en skolflicka. Vad skumt. Men Veronica gör samma. När jag kollar på henne igen känns det som att mitt hjärta slår ett extra slag och jag måste kippa efter luft. Hon är så vacker. Hennes blå ögon glittrar, hennes orangea hår har fallit lite över hennes ansikte och jag flyttar undan det bakom hennes öra. Jag lämnar min hand där och bara är. Båda våra leenden försvinner långsamt och jag känner hur min blick går ner mot hennes läppar. De är lätt delade och jag kan inte stoppa mig själv. Jag lutar mig in och lägger mina läppar mot hennes och direkt känner jag hur min mage gör en bakåtvolt, fast på ett bra sätt. Jag flyttar mig närmare och närmare tills jag inte tror att det är något mellanrum mellan oss. Vi båda sätter oss upp lite, jag släpper hennes läppar och börjar kyssa henne precis bredvid, på halsen, kinden, allt. Sedan når jag läpparna igen och jag kan inte sluta le, inte hon heller. Min hand är i hennes hår och jag känner hur våra kyssar blir hungrigare och hungrigare. Hon är ovanpå mig. Hon kysser mig på halsen. Hon frågar om det är okej. Och helt plötsligt känner jag hur jag inte kan andas. Och när jag blinkar är jag tillbaka i slöjdsalen, David är på mig, i mig, hans kompisar runt oss som kollade och skrattade, han som skrattade, blod...

Och sen är jag tillbaka i rummet med Veronica. Hon har slutat och sitter istället upp bredvid mig, hennes hand runt min kind.

" Ji-min? "

Jag börjar andas igen. Jag kände inte ens att jag slutade. Mina kinder är blöta och hela min kropp är spänd.

" F...förlåt ", säger jag, min röst ganska raspig märker jag.

" Du behöver inte säga förlåt ", svarar hon med förstående ögon. " Säg aldrig förlåt för sånt. "

Jag vet att hon fattar. Hon vet vad som hände den kvällen, även fast vi aldrig har pratat om det riktigt. Hon vet vad David gjorde, hon vet att det fortfarande påverkar mig. Men jag vill inte att den händelsen ska påverka våran relation, speciellt inte när den börjar bli så bra.

"Det är inte ditt fel ", säger jag. " Det är jag. "

" Det är inte ditt fel heller "; säger hon och släpper sin hand från min kind. Hon ler mot mig så varmt. Hon är så jävla fin.

" Jag vet inte hur jag ska förklara det... " börjar jag men hon skakar på huvudet.

" Du behöver inte förklara om du inte vill det. "

" Men jag vill det, jag vill förklara så du fattar från mitt perspektiv. "

Några djupa andetag så kommer jag klara det. Jag torkar bort tårarna som fortfarande är färska på mina kinder med baksidan av min hand och andas tungt.

" Som du säkert redan vet så... David våldtog mig. Jag försökte kämpa emot, jag försökte verkligen, men det gick inte. Han... han slutade inte. "

Det känns som att ett snöre sluts runt min hals, det känns som att den bara fortsätter dras åt mer och mer. Jag kan knappt få fram ord, men jag måste. Jag vill berätta det för henne. Jag vill att hon ska förstå.

" Och det värsta var de som stod och kolla, och hur de...hur de inte ens... de försökte inte ens hjälpa. "

När jag kollar in i hennes blå ögon känner jag hur tårar börjar droppa från mina.

" De skrattade. Åt mig. Jag låg där och skrek, och grät och försökte ta mig loss, och de bara stod där och skrattade. Och David sa, han sa att han skulle döda mig om jag inte var tyst. Och jag gjorde allt jag kunde och lyckades få honom ifrån mig och skrek på hjälp, men då... då slog han mig. Om och om igen tills jag knappt var medvetande. Och han sa något, jag vet inte vad han sa men han hotade mig och jag vet att jag nickade för jag ville inte dö... fast sen ville jag det men inte just då. Och, ja. "

Jag försöker skratta men det låter mer som att jag fnyser till. Veronica gråter nu. Tårar strömmar ner för hennes kinder och hon kollar på mig med ett så ledsamt ansiktsuttryck.

" Och jag vill liksom, du vet, asså jag är med dig. Jag vill vara med dig. Men det är alla minnen. Även fast det är bra med dig och så så kom de tillbaka, precis som de gör i mina drömmar. De hemsöker mig och förstör mitt liv och, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt. "

Veronica skakar på huvudet och när hon ska prata är hennes röst skakig och hon får nästan inte fram några självklara ord.

" Jag... vet inte vad... jag ska säga. Du... ska aldrig, aldrig... säga förlåt för det. Aldrig. Och jag borde... ha fattat lite... så det är jag som ska säga f...förlåt. "

" Nej. Nej, det ska du inte. "

Vid varje nickning hon gör känns det som att någon hugger mig i hjärtat.

" Sluta, du är en sån fantastisk person, och du ska inte skylla något sånt här på dig själv. Jag är så jävla tacksam över dig och jag... "

Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

" Jag bryr mig om dig så mycket. Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig. "

Jag kan inte säga det. Inte än.

Hon försöker säga något men får inte fram några ord. Blicken hon ger mig säger allt. Den är så varm, så omtänksam, så förstående. Det enda jag kan göra är att slänga mig i hennes famn och bara gråta. Och när jag väl har börjat så slutar det inte.