Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 39

Ji-min

Det är stel tystnad när vi är nere för att äta. Pappa sitter och läser någon bok han har hittat och mamma bara kollar på oss. Jag blir bara så arg. Hur kan de ens tänka som de gör? Det är inte direkt så att man väljer vem man gillar. Jag kan inte välja vem jag gillar. Vad skulle de säga om jag berättade nu? Hur hade de reagerat? Vad hade dom gjort mot Veronica?
" Är du säker att du är okej nu gumman? " frågar mamma med en orolig blick.

Om hon hade vetat skulle hon inte bry sig.

" Mm. Veronica hjälpte mig. "

Det blir tyst igen. Jag tar en torkad aprikos och stoppar den i munnen. Den var inte så god. Torr.

" Så... " börjar mamma. " Veronica. Berätta lite om dig själv. Hur är din familj? "

" Eh, jag har en mamma, en pappa och en lillebror, Gustav. "

" Vad trevligt! Hade du bra relation med dina föräldrar? "

" Ganska. "

" Är din familj kristen? "

" Jag är döpt. "

" Har du läst bibeln? Gått till kyrkan? "

" Mamma... " börjar jag men hon avbryter mig.

" Nej, tyst. Jag pratar med din lilla vän nu. "

Hon börjar le, men leendet är inte snällt. Jag känner hur Veronica ryser till bredvid mig.

" Förlåt, men jag är inte kristen så. "

" Vadå så? Antingen är man kristen eller så är man det inte. "

Det blir tyst igen. Veronica försöker desperat komma på nåt att säga.

" Låt henne vara mamma ", säger jag så skarpt jag kan.

När mamma kollar på mig känns det som om jag blir liten. Jag sjunker ihop i hennes besvikna ögon, skuldkänslor fyller min kropp.

" Vad är då att vara riktigt kristen för dig? "

Veronica låter väldigt seriös när hon säger det. Hon vill verkligen veta. Min mamma vänder blicken från mig och kollar på henne istället.

" Man följer allt bibeln säger. Man går till kyrkan, man ber... och man accepterar definitivt inte en massa... bögar och flator och annat sånt trams. "

Mitt hjärta sjunker djupt i bröstet och mitt huvud börjar snurra.

" Ursäkta? " säger Veronica med en sån arg röst att jag blir förvånad.

" Du hörde vad jag sa. Jag fattar verkligen inte hur dina föräldrar har uppfostrat dig. "

" Vadå, vad är det som är fel med att gilla folk av samma kön? "

Mamma fnyser till och kollar på Veronica med avsky.

" Det är en synd. Gud gjorde oss för att vara med det motsatta könet. Inte tvärtemot. "

Tårar bränner bakom mina ögonlock. Jag vill inte gråta. Inte här. Inte nu.

" Hur fan är det en fucking synd? "

Veronica har ställt dig upp nu. Hela hennes kropp skakar av ilska och hennes röst är hög.

" För att det är äckligt! Det är inte naturligt! "

" Fy fan vad vidriga ni är! ", skriker Veronica nu. " Jag borde ha gissat att ni skulle vara homofober. Såklart! Jag dör hellre än att vara kvar i det här huset med er! "

Jag vet inte vad jag ska säga.

" Är du... det ", säger min mamma nu, hennes röst fylld av hat. " Är du lesbisk? "

" Jag är inte skyldig er något som helst svar på det! "

Hennes svar gör bara att mammas hat växer.

" Du är det alltså? Fy fan. Ut härifrån. "

" Vi kom hit först... "

" DU SKA UT! UT HÄRIFRÅN NU JÄVLA FLATA, UT, UT! "

" Sluta ", viskar jag men ingen hör mig. " Sluta, sluta, sluta! "

Tillslut blir de tyst. Jag känner allas ögon på mig. Mina tårar rinner fritt nu.

" Jag är lesbisk. "

" Vad sa du gumman? "

Klumpen i min hals bara växer sig större.

" Jag är lesbisk. Jag gillar tjejer. "

Tystnaden som nu sträcker sig i rummet är värre än någonsin förut. Jag känner hatet växa i luften, jag vet redan vad mamma kommer säga.

" Nej, det gör du inte. Du är bara förvirrad. "

" Nej mamma, jag är inte förvirrad. "

Nu ställer jag mig också och lägger min hand i Veronicas.

" Jag är lesbisk. Och jag är tillsammans med Veronica. Och ni är bara såna homofobiska jävla rövhål! "

Mina tårar rinner fritt medan jag försöker få fram ord. Det går inte så bra.

" Och... jag vill inte vara det. Jag vill vara vad ni accepterar, jag vill vara vad ni kallar normal. Men jag är inte det. Och om jag får välja mellan att trycka bort mina känslor och må som skit tills jag dör för att få er att acceptera mig eller om jag låter mina känslor styra och ni kommer hata mig tills för alltid så väljer jag det andra. "

Jag släpper Veronicas hand och stormar ut ur rummet, upp för trapporna och in på vårt rum. Jag kan inte se på dom. Inte nu. Dörren gnisslar när Veronica kommer in.

" Hej ", börjar hon med en så mjuk röst att jag nästan gråter mer. Hon kommer och sätter sig bredvid mig på golvet.

" Hej. "

" Det där var...speciellt. "

" Förlåt ", säger jag snabbt mellan snyftningar. " Allt är mitt fel. "

" Vadå? På vilket sätt? "

" Jag vet inte... men jag borde ha stått upp för dig från början. Sagt nåt. Nu blir vi båda säkert utkastade. "

Veronica skrattar lite och lägger en arm runt mig.

" Först och främst, det är inte ditt fel. Jag pratade emot dom. Och jag är nästan 100% säker på att de inte kommer kasta ut dig. Mig däremot. Men jag klarar mig. Jag lovar. "

" Du kan inte lova något sånt. "

" Nej, det är sant. Men jag lovar att försöka. Inga fler självmordsförsök. "

Hon skrattar lite och jag lutar mig fram för att lägga mig i hennes famn. Det kittlas lite när hennes fingrar borstar igenom mitt hår.

" Jag klarar mig inte utan dig ", säger jag.

" Det kommer du. "

" Nej det kommer jag inte. Du är allt för mig i det här. "

Jag tar hennes hand och lägger den mot min mun.

" Det är inte ens säkert att de slänger ut mig ", säger hon och jag böjer huvudet bakåt för att se hennes ansikte. " De kanske ångrar sig. "

" Det gör dom inte ", viskar jag och ler ledsamt. " Jag kommer följa med dig om du går. Jag stannar inte i det här huset med dom. "

" Nej... "

" Jo. Jag vill inte vara här själv. "

Hon lutar sig ner och lägger sina läppar på mina mjukt.

" Det kommer lösa sig okej? " säger hon. " Vi klarar oss. "

" Mm. "

Jag hoppas verkligen att hon har rätt.