Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 45

Ji-min

Vi går i tystnad genom snön. Veronica har sin arm runt min och går så nära mig som möjligt medan mamma och pappa går några meter framför oss. Jag har ingen aning om vart vi är på väg. Mamma säger att vi ska in till stan, men det känns så långt bort. Och jag har en känsla av att alla inte kommer komma fram levande.

Även fast det är kallt så är det varmt, för mig i alla fall. Jag kan inte sluta svettas, men jag känner inte mina kinder eller tår eller fingrar. Min mage kurrar högt och jag vill bara äta. Men jag kan inte, för det enda köttet som jag vill ha är människokött och jag vägrar.

Veronica har inte gråtit något sedan i natt. Jag vet att hon inte sov heller. Påsarna under hennes ögon säger allt.

" Vi är framme snart ", säger jag tyst, försöker ge henne hopp även fast jag inte har något.

Hon svarar inte. Hennes blick är likadan som innan, tom.

När lukten av ruttnat kött når min näsa vill jag börja gråta. Jag orkar inget mer. Jag vill bara komma fram. Men ingen annan verkar märka den hemska lukten. De går som oberörda, mamma och pappa går så snabbt att jag nästan inte kan se dom längre. Ett gurglande ljud hörs bakom mig och när jag kollar över mot Veronica ser jag hur hennes ögon spärras upp i skräck. Jag vänder mig inte ens för att kolla, jag börjar springa med Veronicas hand i min. Vi springer snabbt, men snön gör motstånd. Mitt ena ben fastnar och jag ramlar, hela min kropp sjunker långt, jag känner kylan från snön omfamna mig. Jag tar mig upp snabbt med hjälp av Veronica, får lite panik när jag inser att snön inte ens smälter mot min hud. Vi fortsätter springa, hör de dämpade ljuden av fötter på snön bakom oss.

" Infekterade! ", skriker jag i ett försök att varna mina föräldrar.

Jag ser hur mamma vänder sig om, hur hela hon stelnar till när hon ser dom. Jag ser hur hennes mun formar orden spring, hur hon greppar tag i pappas arm och springer. Hur många är det egentligen?

Vi springer länge, mina ben värker och kylan gör att jag nästan inte får in någon luft i mina lungor, men vi kan inte stanna. Vi kan inte. Det är när jag ser infekterade framför oss jag vill börja gråta. Vi kommer dö. Nu, här, i snön. Veronica snubblar och faller ner i snön, jag stannar för jag inser att det inte finns någon anledning att försöka. Jag kollar mig omkring, kollar på deras förstörda kroppar och ruttnade ansikten. Deras blickar är mörka och tomma, det droppar vitsvart fradga ur deras munnar. Jag faller ner till mina knän bredvid Veronica, tårar börjar ta sig ut från mina ögon och fryser på mina kinder. Vi bara sitter där och ser hur de kommer närmare och närmare, jag känner hur Veronica smyger in sin hand under min och trycker. Jag kan inte röra mig, även fast jag vet att jag kanske skulle kunna försvara oss så går det inte. Inte mot såhär många. Den som kommer mot oss först och snabbast drar bak sina läppar och visar sina blod fläckiga tänder, den skriker som åt oss, ett kvävt ostadigt ljud. Den haltar sig fram eftersom dess ben är vridet åt fel håll, svart skelettben sticker ut ur de trasiga byxorna. Jag stänger mina ögonlock hårt, hårt, hårt, jag kan inte kolla, jag vill inte se.

Det är ljudet av skott genom luften som får mig att kolla igen. Framför mig ligger den skrikande zombien död, blod färgar den vita snön svart. Jag ser ett hål i dens panna. Någon sköt den. Jag kollar mig omkring och ser någon flera meter bort, bakom en skara infekterade, som håller ett vapen framför ansiktet. Det sänks sakta ner och avslöjar en tjej i 20 års åldern med brunt hår uppsatt i en tight boll mitt på huvudet, hennes gröna ögon lyser starkt åt vårt håll. Hennes blick är kall, så kall att jag för första gången idag känner hur det kryper under min hud. Det ser inte ut som att vi kommer bli behandlade bra.

Tillslut lyckades vi ta oss ut, med hjälp av en massa militärt folk som skjuter de infekterade som att de aldrig varit människor. Mamma och Pappa står vid den kalla tjejen och direkt när vi kommer dit sträcker hon fram sin hand.

" Elenor Isaksson ", säger hon och jag tar hennes hand för att hälsa.

" Eh, Ji-min Eliasson. Och det här är Veronica... "

Hon släpper min hand snabbt och bara stirrar på oss.

" Vi har inte tid med sånt. Vi måste gå. "

Jaha.

" Gå vart då? ", frågar jag och trycker Veronicas hand hårdare än innan.

" Till vårt läger här ", svarar hon som att det var det mest självklara någonsin. " Imorgon kommer de och hämtar oss, då åker vi ner mer söder. "

Vilket bra svar. Men det finns inget att säga emot det, vi kan bara följa efter när hela gruppen börjar gå efter Elenor. Runt oss är det fullt av personer med gröna, militärfärgade kläder, de bär alla ett vapen som de håller hårt mot kroppen, deras ögon är fokuserade och deras ansiktsuttryck hårda. Den kille som är på min högra sida är i vår ålder, han måste vara max 18 annars ser han väldigt ung ut för sin ålder. Han tar bestämda steg i takt med alla andra, har ett stadigt grepp runt sitt vapen. På min andra sida kollar jag förbi Veronica och ser en person i mina föräldrars ålder. Hon haltar sig fram och när jag kollar ner på hennes ben ser jag hur det har vridits lite fel. Men hennes ansikte visar inget, hon ser bara ut att vara helt...tom. Min blick går fram igen. Mina föräldrar går hand i hand precis bakom Elenor, som går med ett sånt gevär man ser i spel i handen, en sån som skjuter många skott på en och samma gång. I hennes bälte har hon ammo, två pistoler och även en kniv. Hon är verkligen välutrustad. Jag sneglar över mot Veronica. Hon blinkar mycket, hennes fina orangea hår står åt lite alla möjliga håll, stora påsar ligger under hennes ögon, hennes kinder och näsa är röd från den intensiva kylan. Hon har inte pratat något än. Inte en enda gång. Jag förstår, men jag vill inte att hon ska må så dåligt. Jag önskar att det fanns något jag kunde göra, vilket det inte gör. Det finns inget jag kan göra eller säga, det enda jag kan göra är att finnas här för henne. Finnas här och ge henne allt, allt hon behöver, allt för att få henne att må lite bättre allt eftersom. Det jag känner för henne är så speciellt. jag vet inte vad det är. jag skulle kunna dö för henne, döda för henne, göra vad som helst. Vad som helst. Mitt hjärta slår för att hon ska finnas här med mig, för att hon ska gilla mig. Jag blir lite yr när jag tänker på det, min strupe knyts åt. Fan, jag älskar Veronica.