Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 43

Ji-min

Jag känner mig så jävla konstig. Inget är som det ska. Det gör nästan ont i mig, eller jag vet inte vad det är för känsla. Det är obehagligt, något jag inte kan kontrollera. Jag är rädd att jag kommer råka skada någon, även fast jag inte vill. Jag har redan skadat mamma, hon förtjänade det men jag borde ändå inte ha gjort det. Och alla de infekterade jag dödade. Jag hade inte ens behövt gjort det, men jag gjorde det. Inklusive att jag tyckte det var kul. Varför tyckte jag att det var kul?

Idag ska vi försöka ta oss vidare. Mamma har inte pratat med mig sedan det som hände inatt och jag förstår det. Inte för att jag vill prata med henne. Veronica har inte pratat med mig heller. Det förstår jag också, men det gör ont. Jag vill inte att hon ska vara rädd för mig, men hon borde verkligen vara det. Jag är rädd för mig själv. Men hon pratar inte med någon alls. Hon pratar inte med mina föräldrar, vilket är ganska självklart, och hon pratar inte med Gustav heller. Man ser på honom att han har dåligt samvete nu när vi vet, han går runt med blicken fäst i marken och tårfyllda ögon hela tiden. Så det är väldigt tyst i väntan på att gå. Jag har suttit på ett och samma ställe hela dagen, på vardagsrumsgolvet och bara observerat. Det låter skumt, men det är det jag har gjort. Veronica har också varit väldigt stilla. Hon har suttit på andra sidan rummet och bara stirrat på en och samma punkt. Mina föräldrar och Gustav är de enda som faktiskt går runt, mamma med höga suckar ibland, gör sig själv offer efter inatt, pappa som följer efter henne som en knähund och sedan Gustav då som inte vet vad han ska göra. Det är flera gånger han har höjt blicken för att kolla på sin syster, öppnat munnen för att säga något men ångrat sig och gått iväg igen.

" Nu går vi ", säger pappa och jag ställer mig upp långsamt, känner hur mina ben skakar till lite grann. Jag känner mig så svag. Jag behöver mat.

Pappa håller upp dörren och jag går ut, ljuset gör att jag måste kisa. När alla kommit ut står vi bara ett tag och stirrar ut i ingenting. Kylan omfamnar mig på ett sätt som nästan är bekvämt, jag känner mig så jävla varm redan. Veronica verkar inte hålla med. Hennes tänder slår mot varandra och hela hennes kropp skakar. Snön framför oss är mestadels vit, men man ser några små spår av svart blod från igår. Det gör mig genast obekväm.

" Ska vi gå någon gång? ", får mamma fram mellan sina hackande tänder. " Vi behöver röra oss innan vi fryser fast här! "

Ingen svarar, men vi tar oss steg för steg framåt. På vissa ställen måste man gå försiktigt då det är klar is, och på andra ställen är det så djup snö att man måste dra upp sina knän till hakan för att ens ta ett steg. På några få ställen har det varit infekterade, men vi lyckas undvika dom. Jag blir bara varmare och varmare för varje sekund, det blir snart outhärdligt. Jag vet att det inte är naturligt eftersom jag inte har någon känsel i mina fingrar från kylan ute. Jag är också jävligt hungrig. Inte bra symptom.

" Vi kan stanna där för nu ", säger mamma och pekar mot...en gata med hus? Jag tror det är det jag ser. " Vi väljer ett av husen och stannar där för natten, sedan går vi vidare imorgon. "

Nu när vi har ett mål känner jag hur alla går snabbare, alla är mindre försiktiga, och jag gillar det inte. Våra steg låter högt i den höga snön, våra andetag ekar i det tomma området. Därför går jag bara ännu snabbare för nu är det för sent. Om de infekterade har lika bra hörsel som jag har ibland, och om de har hört oss, då är de här snart. Och med snart menar jag snart. Varför ska det vara så jävla svårt och anstängande att ta sig igenom snö?

Det är så jag hör det, och jag vet att alla andra också gör det, för vi vänder oss om samtidigt. Ljudet av ben som knäcker. Och bakom oss, ovanpå snön med svart blod rinnande ur där det egentligen skulle sitta en arm är en infekterad. När den får syn på oss gör den något som liknar ett leende vilket gör att rysningar går genom hela min kropp. Gustav skriker rakt ut, och jag fattar att det är kört. I den här snön kommer vi aldrig att ta oss undan, och om en har sett oss kommer det bara komma fler. Jag vänder mig om igen och börjar hasa mig genom snön, försöker nästan som gräva en gång så att de andra kan komma efter. Det funkar inte. Mina händer kan inte greppa något, och när jag vänder mig ser jag det jag fasade. En hel arme av dom, alla ovanpå snön, ingen sjunker ner. Vi kommer dö.

Veronica trycker sig genom den tjocka snön för att hämta Gustav som har frusit fast i skräck, men hon kommer inte klara det. Han är för långt bort.

" Veronica! ", skriker jag men hon hör mig inte. Istället börjar jag ta mig tillbaka åt hennes håll.

" Ji-min vad håller du på med? " ropar pappa efter mig.

" Gå! " ropar jag tillbaka. " Bara gå! "

" Gustav! "

Hon försöker verkligen, även fast hon vet att det inte går. Men om hon tar sig längre nu dör hon också. Jag måste stoppa henne, jag kan inte förlora henne.

" Veronica stanna! "

Hon lyssnar inte.

" Veronica! "

Armen springer mot oss med sådan fart, man kan nästan inte se deras rörelser. De når snart Gustav, de kommer komma dit innan Veronica.

Helt plötsligt känner jag hur allt blir varmt, för varmt. Det blir mörkt framför mina ögon, sedan ljust, sedan mörkt igen. Jag känner hur jag faller. Jag faller och faller och faller. Hur djupt är det? Jag sträcker ut mina armar och försöker greppa efter något, men ingen är där. Jag är i ett stort tomrum. Jag blinkar hårt, försöker komma tillbaka. Tillslut funkar det. Och direkt ångrar jag att jag försökte.

Mina händer är dränkta i svart, tjockt blod och jag känner en metalliknande smak i min mun. Fan. Jag vänder mig om och ser Veronica stå och hålla i någons kropp hårt. Hon gråter högt och håller kroppen hårt mot sin. Det är då jag inser vem det är. Gustav.