Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 29

Ji-min

Vad hände precis. Min hjärna hann inte registrera det innan jag sprang. Varför sprang jag? Jag kunde ha stannat och pratat om det, som en normal människa, men jag fick panik och sprang. För jag är inte lesbisk. Eller jag gillar inte tjejer. Fast det kändes så bra. Men jag kan inte gilla tjejer. Mina föräldrar kommer hata mig. Alla kommer hata mig.

Mina föräldrar är homofober. Alltså, homofober på riktigt. De brukar sitta vid matbordet och dra alla möjliga homofobiska skämt och sedan tänker de att jag ska skratta. Det gör jag inte. När pappa är full med sina kompisar är de extremt läskiga. De brukar kalla varandra trans och bög och jag blir alltid lika arg på dom. Jag har aldrig sagt något om att de ska sluta, men det är för att jag är rädd. Rädd för hur de ska reagera, rädd att de kommer tro att jag är lesbisk själv. Och nu är min största rädsla sann förmodligen, eftersom jag gillade att kyssa Veronica. Jag kysste henne tillbaka. Jag... jag gillar henne. Så varför sprang jag? Jag kommer förmodligen aldrig träffa mina föräldrar igen och ingen behöver veta. Så varför?

Av någon anledning undviker jag henne. Jag vill inte, men det känns nästan som att jag måste. Det enda jag vill är att vara nära henne igen. När jag tänker på våran kyss så börjar jag le, även fast jag försöker att inte göra det. Varför var jag så dum? Varför kan jag bara inte acceptera att det jag känner för henne är sant. Jag vet det, eftersom jag aldrig har känt det här för någon. Jag hade de här känslorna innan också, men nu har jag verkligen insett att de finns. Tack vare Veronica. Hon måste ha jättedåligt samvete nu och tro att hon har gjort något fel, men det har hon inte. Hon har inte gjort något fel. Det är mig det är något fel på.

Jag måste prata med henne. Jag måste. Snart kommer jag att bryta ihop om jag går runt och tänker på det något mer. Tänk om hon vill ta sitt liv igen för att det där hände. Då är det mitt fel. Nu letar jag efter henne med blicken, men hon är ingenstans. Det är nästan som att hon är borta. När jag frågar folk efter henne vet dom inte heller. Herregud, vad har jag gjort?

Jag hittade henne tillslut. Gråtande ute på taket där jag lämnade henne. Har hon inte rört sig sedan dess?

" Veronica? ", säger jag ganska högt för att hon ska höra men hon vänder sig inte. Det får mig bara att må ännu dåligare. " Veronica, förlåt... "

" Det är okej. "

Jag hör på hennes röst att det inte är okej. Den är tjock och man hör att hon nyligen har gråtit, och förmodligen under en längre tid också.

" Det är mitt fel ", säger hon. " Jag borde inte ha varit så på utan att veta om du ville det. Så läg inget på dig själv. "

" Det är inte ditt fel! " nästan skriker jag och känner hur mina ögon svider. " Det är inte ditt fel alls. Och... det var inte fel gjort. Alltså, jag gillade det. "

Hon vänder sig om och kollar på mig. Områdena runt hennes ögon, inklusive hennes kinder, är svullna, och hennes ögon rödsprängda. Hon har munnen halvöppen, chockad över det jag precis sa.

" Du... gillade det? "

" Ja. "

" Så varför lämnade du? "

Först svarar jag inte. Jag vet inte vad jag ska säga. Tystnaden som ligger över oss nästan kväver mig.

" Jag vet inte. Eller jag vet typ, men ändå inte. Det är inte ditt fel. "

" Så det är inte jag som är felet? "

" Nej exakt. "

Hon skrattar lite och gömmer sitt ansikte i sina händer.

" Det var ju skönt att höra. "

Det är tyst en stund till för jag vet inte hur jag ska fortsätta. Istället går jag fram och sätter mig bredvid henne. Direkt när hon kollar upp lite och får ögonkontakt måste jag kolla bort för jag känner hur det fladdrar till i magen.

" Det är inte ditt fel, det är mitt ", börjar jag. " Jag har som bilder av mig själv, hur jag vill att jag ska bete mig och hur jag ska vara. De bilderna passar aldrig in, men det är den bilden av mig själv jag vill ha. Det är den bilden av mig som mina föräldrar vill ha. Och jag tror att jag har problem med att svika den. Jag gillar dig verkligen, men jag vill inte liksom hata mig själv för alltid också. "

" Jag fattar ", svarar hon, men hon låter så ledsen att jag inte kan stå ut.

" Jag vill vara med dig! "

Hon vänder snabbt upp huvudet och kollar på mig då, hennes ögon stora. Ett leende når hennes läppar.

" Seriöst? "

" Ja, seriöst. "

Jag måste stanna henne lite när hon blir jätteglad.

" Jag vet inte hur det kommer funka, men vi kan försöka. Jag ska försöka acceptera mig själv, och även försöka vara bra för dig. Men om det går åt helvete så vet du att det inte är ditt fel, det är mitt. "

" Okej, okej, okej herregud, du är så fantastisk! "

Hon lutar sig fram och omfamnar mig hårt. Jag känner hur en tår droppar ner för kinden, en lycklig tår. När hon flyttar sig bakåt igen torkar hon tåren med sin kalla hand, men det känns så bra.
" Är det okej att jag kysser dig nu då? Så det inte blir fel igen. "

När jag nickar så lutar hon sig fram och sätter sina läppar mot mina. Direkt vid kontakten känns det som att fyrverkerier exploderar i mig, och jag ler stort. Allt känns bara som en av de bästa drömmarna jag någonsin har haft.