Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 48

Veronica

Jag hatar David. Jag hatar honom. Hatar är inte ens rätt ord. Det är bortom hat, det är något annat. Han får det att klia under min hud, han får det att brinna i mitt huvud, han får mitt hjärta att spricka. Jag blir illamående när jag tänker på det han gjorde mot Ji-min. Hur kunde han ens göra det? Och hur kunde de andra bara stå där? Och skratta åt det? Hur, hur, hur? Hur jävla fuckad i huvudet måste man vara för att göra så mot en människa? Sedan hon berättade vad som hände har jag sett det. I mitt huvud. Om och om igen. Jag vill inte, men det händer ändå. Jag har en bild som jag inte får ut. Men jag är utanför det hela, jag står och kollar som de killarna runt omkring. Men när jag försöker röra mig går det inte eftersom jag är en iakttagare, jag kan inte göra något åt saken. Och jag ser det hända. Det tar aldrig slut. Ji-min skriker, David och killarna skrattar. Ji-min gråter. Hon skriker och gråter och skriker, hon slår och sparkar, hon river och biter, hon gör allt för att ta sig loss. Och sen kommer slagen. Davids händer flyger om och om igen över hennes ansikte. Blod överallt. Hon säger åt henne att vara tyst för annars dör hon... och sen fortsätter han. Och han fortsätter. Och fortsätter. Och sen vaknar jag från mina tankar. Eller mina drömmar egentligen. Jag sover fast jag sover ändå inte, jag försöker vara vaken men det går inte riktigt. Ji-min sover däremot. Hon ligger bredvid med ryggen mot mig. Jag har mina armar runt hennes kropp. Jag vill aldrig släppa igen. Jag vill skydda henne från allt, jag vill att hon ska vara säker. Men det går inte. Inte i den här världen. Men jag ska göra mitt bästa. För jag älskar henne.

När jag somnar igen drömmer jag samma dröm. Jag drömmer den igen och igen tills jag kan den utantill, tills mitt huvud bultar efter tortyren att ha behövt kolla på det om och om igen. När jag tillslut vaknar och det är morgon, och jag märker även att Ji-min är vaken så jag sätter mig upp. Mina ögonlock känns tunga och jag gnuggar handen mot dom, försöker så mig själv att vakna till.

" God morgon ", säger jag och ler lite.

Igår kväll flyger snabbt genom mina tankar men jag försöker trycka bort det. Eller nej, inte trycka bort det. Jag vill bara inte att hon ska veta att jag tänker på det.

" God morgon ", svarar hon. Hennes röst är raspig för att hon är nyvaken, hennes hår är lite av ett kaos. Men hon är fan perfekt ändå.

" Sov du gott eller? "

Vad fan är det för fråga, är jag dum?

" Faktiskt. Det var den bästa sömnen jag har haft sen allt det här började tror jag. "

Hon låter inte sarkastisk.

" Verkligen? "

Hon nickar.

" Jävlar. "

" Ja, jag har ju hört någonstans att man sover bättre när man har gråtit. Det kanske stämmer då. "

Hon skrattar åt sig själv lite, men hon verkar inte vara obekväm. Tvärtemot.

" Ja, kanske. "

" Hur sov du då? " frågar hon och ler varmt.

Jag kan inte svara ärligt på det. Eller ska jag?

" Helt okej. Eller asså, jag sov ju men jag vaknade mycket i omgångar. "

Halvlögn. Eller det är typ sant, men jag borde ha sagt att jag sov dåligt. Eller nu slipper hon tänka på det iallafall. Kan jag sluta övertänka, herregud.

" Okej, bra att du sov lite iallafall. "

" Yes... "

När jag kollar på henne, och hon kollar på mig, så känns det som att jag ska spy. Fast på ett bra sätt. Alltså, min mage snurrar runt och twistas, och jag måste svälja hårt för att inte kvävas. Hon är så jävla fantastisk. En del av mig vill krama henne, kyssa henne. En annan del av mig vill kolla på henne såhär för det känns så speciellt. För jag vet att hon gillar mig också. Jag älskar henne, och jag är inte säker på att hon känner likadant. Men jag vet iallafall att hon gillar mig. Och jag kan ta den risken, det är jul snart ändå.