Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 8

Ji-min

Jag skäms. Jag skäms så in i helvete. Jag kramade Veronica. Jag la mina äckliga armar runt hennes rygg för att jag inte kunde komma på något att säga. Liksom hur gammal är jag, 5 år och går på dagis igen eller? NO-lektionen är det stelaste jag varit med om, eftersom vi har samma platser. Ingen av oss säger någonting, vi bara sitter med vad det känns som en osynlig vägg emellan oss. Jag vill ta en hammare och slå sönder den där osynliga väggen, jag vill inte ha ett så stort mellanrum mellan oss. Inte efter det jag fick höra om Sam. Jag kollar så försiktigt jag kan på henne. Hennes röd-orangea hår är klipps i axellängd och hänger i vågor, hennes blå ögon kollar framåt men kollar inte riktigt, utan hon ser ut att vara långt borta i sina tankar. Jag kollar ner i bordet igen och biter på min tumnagel. Jag tror aldrig jag har haft sån kontakt med någon som jag hade med Veronica förut, och nu är det bara borta. Borta, säkert för alltid. Jag suckar högt, för högt, för David verkar hört och vänder sig om mot mig och stirrar. Med stirrar menar jag verkligen STIRRAR. Han sitter och bara glor på mig, rakt i mina ögon och jag måste bryta ögonkontakten för att jag blir obekväm. Det tar ett tag innan han vänder sig framåt igen, men när han gör det sköljer lättnaden sig över mig. David har varit det värsta med den här skolan, han har plågat mig konstant. Sedan första dagen har han sagt en massa kommentarer om min etnicitet, om att jag inte borde vara här och om att jag kommer äta folks hundar, han brukar kalla mig ching chong och skriva in massa saker i google translate till kinesiska och säga det till mig. Jag är inte ens från Kina.

Läraren har blivit tyst och folk börjar plocka fram sina biologiböcker, så då gör jag också det. Inte Veronica. Hon har lagt sig ner på bordet och hennes andetag är lugna och stadiga. Hon sover nog. Jag sträcker mig över henne för att plocka fram hennes också, så hon inte får alldeles för mycket skit. Jag kanske borde väcka henne? Nej, så nära är vi inte. Och hon kanske behöver sova. Så jag plockar bara fram hennes bok och gör så lite ljud av mig som möjligt. Våran NO-lärare, Stefan, har skrivit upp på tavlan vilken sida vi ska läsa så jag slår upp båda våra böcker på den sidan och låtsas att jag sitter tyst och läser. Egentligen tänker jag. Jag fick verkligen hopp en stund, hopp att jag och Veronica skulle kunna vara vänner. Men jag fuckade upp det. Varför behövde jag krama henne för? Är jag dum på riktigt?

Jag rycks ur mina tankar av ett högt ljud. Någon, eller några, bultar hårt på dörren och skriker, men vi hör inte ett ord av vad dom försöker få fram. Veronica höjer huvudet och gäspar stort.

" Vad händer? " frågar hon sömnigt och kliar sig på kinden.

" Jag har ingen aning ", svarar jag, omskakad av de plötsliga ljuden.

Det fortsätter bulta på dörren. Stefan blir röd i ansiktet och går med högljudda steg mot dörren. Han drar upp den och hoppar ett steg tillbaka när han ser vad som är bakom. En hel grupp av tjejer står utanför, gråtande. En av dom har en stor bit av sin arm borta, och blodet bara rinner ner på golvet. Jag känner galla stiga i halsen, hör hur någon i bakgrunden skriker så högt dom kan vid synen av den blodiga armstumpen.

" Hjälp oss ", säger en av tjejerna.

Jag ser hur folk runt omkring oss evakuerar ut i korridoren, puttar de rädda tjejerna ur vägen. Veronica går också ut, och då följer mina ben automatiskt efter. Tjejerna skriker åt oss att inte gå ut, men ingen lyssnar. I korridoren verkar det fridfullt. Alla i klassen står mitt i och kollar runt omkring oss efter något som kan ha orsakat tjejernas rädsla. Folk börjar röra sig in i klassrummet igen men precis när jag ska börja gå in igen känner jag en lukt som får mig att frysa fast. Något som stinker så förskräckligt, värre än någonting jag någonsin känt förut. Släppande fotsteg som får mig att vända huvudet kommer från trappan. Vad jag ser gör att rädsla rinner som ett vattenfall igenom mig. Först tror jag bara att det är en vanlig person från skolan, men när den vänder huvudet mot mig så håller jag andan. Den har bara ett öga, andra är som utklöst och det rinner något svart från hålet. Vit fradga rinner ur dess mun. När den får syn på mig gör den ett ljud ifrån sig, något som gör att det kryper under mitt skinn. Människan, liket, ZOMBIEN, knäcker nacken åt sidan så mycket att huvudet nästan hänger, och börjar springa i full fart mot mig. Jag ser även hur det kommer upp flera för trappan bakom. Jag försöker röra mig men kan inte. Jag är paralyserad av skräck. Jag känner hur någon tar tag i min arm och drar mig in i klassrummet precis när zombien når fram till mig. Klassrumsdörren slår igen och någon låser dörren. Jag ligger på golvet och försöker andas. Tårar strömmar ner för mina kinder och jag får inte fram ett ord. Någon sätter sig bredvid mig och tar min hand. Jag kollar upp och ser Veronicas änglalika ansikte le sorgset och skrämt mot mig.

" Vad i helvete var det där? " får jag fram mellan korta andetag och skakar i hela kroppen.

" Jag har ingen jävla aning ", svarar hon, och jag hör att hon är lika rädd som jag.