Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 21

Ji-min

Vi tog oss till Sams hus men ingen vågar gå ut igen. Veronica har inte rört på sig sedan vi kom hit. Hon ligger på golvet och stirrar in i väggen, hennes blick helt tom. Skuldkänslor går igenom hela min kropp. Var det något sätt jag skulle kunna räddat Lola på? Om jag bara hade rört på mig från första början hade det här aldrig hänt. Allt är mitt fel. Allt.

" Jag hittade geväret! "

Sams irriterande röst väcker mig ur mina tankar. Han ser så nöjd ut med sig själv. Hur kan han göra det efter att så många dog? Efter att Lola dog? Det verkar vara fler än jag som tycker det. Nästan alla kollar på honom som att han är helt dum i huvudet. Den enda som inte gör det är Sebastian. Han verkar nästan lika exalterad över vapnet som Sam själv. Han står och ler stort och nästan hoppar runt. Hur jävla jobbig får man vara.

" Jag vill inte ut dit igen ", säger en tjej, Stella, med tjock röst.

" Inte jag heller ", håller Olga med, som var en av Wilmas vänner. Hon står med de andra i vängruppen och gråter, deras ledsna ljud ekar i rummet.

" Vi kanske kan stanna här för natten? " föreslår Patrik trött och börjar massera sina tinningar.

" Nej! "

Alla vänder irriterat huvudet mot Sam när han står där mitt i rummet. Han ser bestämd ut och kollar på oss alla i tur och ordning.

" Vi måste härifrån. "

" Nej det måste vi inte! " nästan skriker jag på honom, känner själv hur tårar stiger i mina ögon. " Hur trög är du? Snälla, folk dog precis och du tänker att vi ska ut dit så fort du hittar ditt jävla vapen? "

Jag tar snabba steg mot honom och han backar själv en bit. När jag är nära nog tar jag vapnet och slänger det i marken.
" Vad fan gör du... "

" Vi stannar. "

Slut på den diskussionen. Han vågar inte säga emot. Sekunden när folk börjar skingra sig rör jag mig mot Veronica på vardagsrumsgolvet. Hon ligger precis som jag lämnade henne med tårar rinnande från ögonen. Direkt sätter jag mig ner bredvid och tar hennes hand. Hon verkar inte ens lägga märke till att jag är där. Hon bara fortsätter stirra in i väggen utan att ens slänga en liten blick åt mitt håll. Skuldkänslor går återigen genom min kropp. Jag kunde ha gjort något, något litet, då kanske Lola fortfarande skulle vara vid liv. Det är mitt fel. Allt är mitt fel.

David är över mig igen. Hans kalla andedräkt mot mitt ansikte, hans läppar mot mina. De aggressiva händerna som flyttar sig över min kropp. Smärtan han lämnade mig med när han var klar, min bara kropp som bara ligger på det kalla golvet med blåmärken. En röst når mina öron och får mig att vända huvudet. Helt plötsligt är jag ute på gatan från förut. Rösten känns så långt bort men ändå så nära. Jag går en bit. Först ser jag inget, jag hör knappt heller. Snart kan jag börja urskilja orden. Rysningar går genom hela min kropp.

" Det är ditt fel. Ditt fel. Ditt fel. Ditt fel. "

Lolas röst ekar i mitt huvud. Hennes ansikte är nu nära, nära. Jag ser hur sår sträcker sig över hela hennes kropp och hon har svart blod som rinner ur ögonen. Hon kollar på mig med sånt hat att jag vill dö.

" Det är ditt fel. Ditt fel. "

" Nej, förlåt... "

Hon tar tag i min arm, hårt. Ett skrik lämnar mina läppar. Hennes grepp är så hårt att jag hör hur mina ben knäcks. Hennes blick är tom och samtidigt för fulla med hat, det går inte att kolla bort. Ett högt ljud. Lolas hand runt min arm lossar och hon faller åt sidan. Blod rinner ur hennes bakhuvud. På andra sidan, med ett gevär högt i hand, är Sam med ett stort leende på läpparna. Han höjder vapnet igen och siktar på mig. Fingret leker på avtryckaren. Sen trycker han.

Mina ögon slås öppna och mina kinder är våta av tårar. Morgonljuset lyser in från ett av fönsterna i rummet. Först kommer jag inte på vart jag är och får panik. Sedan kommer jag på att vi är i Sams hus. Veronica ligger på golvet bredvid mig med stängda ögon. Hon har lugna andetag och ett fridfullt ansiktsuttryck. Det fladdrar till i min mage men jag tänker inte mer på det. Min kropp är stel efter att ha sovit på det hårda underlaget. Eftersom Veronica inte flyttade sig och jag ville vara nära sov jag också där. Soffan var redan upptagen. Det fanns nästan inga filtar eller madrasser heller, så vi blev utan. Annars var det okej. Så tyst jag kan ställer jag mig upp och kliver mellan sovande kroppar för att ta mig till toan. Sam berättade för oss vart allt var igår, och det är det ända bra han har gjort. Annars har han bara varit jobbig och i vägen. När jag väl nå toan så sjunker hjärtat i bröstet. Jag vill nästan vända, men Sam själv ropar på mig så jag måste gå den sista vägen. Han ler precis som han gjorde igår när han hittade sitt gevär, så nöjd med sig själv av någon anledning.

" Godmorgon Ji-min. "

" Mm. "

Jag vill inte säga något annat. Jag vill inte att han ska säga något annat. Jag vill inte vara i närheten av honom.

" Så hur mår du? " frågar han med en så glad röst att jag vill slå honom så jävla hårt att han faller till marken. Tanken gör att jag nästan ler.

" Vad tror du? " svarar jag och vägrar kolla honom i ögonen.

" Är du arg på mig eller nåt? "

Nu är första gången han faktiskt låter irriterad.

" Har jag gjort dig något eller? "

Det svarar jag inte på. Han har egentligen inte gjort något mot MIG. Men mot Veronica. Vilket jag inte ens fattar varför han gjorde.

" Är det för att du är vän med fucking Veronica eller? Hallå kolla på mig! "

Han håller mitt ansikte med en kall hand och vrider upp det mot sig så jag måste kolla honom i ögonen. Gesten gör nästan att jag börjar gråta. Så snabbt jag kan trycker jag bort hans hand och backar några steg.

" Rör mig inte ", säger jag tyst och stirrar tomt på honom.

" Jag är inte David, så jag fattar inte problemet. "

Jag känner luften lämna mina lungor vid namnet. Allt runt mig snurrar och det känns som att jag vaggar fram och tillbaka.

" Ji-min, hallå, ta det lugnt ", säger han och greppar min axel.

" JAG SA RÖR MIG INTE! "

Helt plötsligt ser jag honom nere på golvet med handen över sin mun. En tand ligger bredvid honom och blod droppar rinner nerför hans haka. Mitt huvud börjar bulta intensivt, jag måste luta mig mot en vägg för att inte svimma. Min syn blir svart i någon sekund innan jag ser igen. Ingen har kommit till platsen än. Sam verkar inte så bekymrad över situationen, ett leende har börjat sprida sig på hans läppar.

" Du kan verkligen slåss ", får han fram och spottar blod på det ljusa underlaget. " Det trodde jag inte. Hur fan kunde du bli våldtagen av David då... "

Han hinner inte fortsätta meningen innan jag är över honom, mina slag landar alla perfekt över hans ansikte. I början skrattar han bara, men tillslut blir hans huvud slappt och ögonen rullar bak i huvudet. Jag vet inte hur länge jag slog honom, men efter ett tag känner jag hur någon drar bort mig från hans medvetslösa kropp och jag kämpar inte emot. När jag verkligen ser vad det är jag har gjort fylls min kropp med skuldkänslor. Varför tappade jag kontrollen sådär?