Halvt levande, halvt död (inte redigerad)

Kapitel 17

Ji-min

Jag vill inte somna. Jag vågar inte somna. Även fast mina ögonlock väger ton, jag kommer inte somna. Det får inte hända igen. Jag känner fortfarande hans händer på min kropp, hans kalla andedräkt mot min bara hud, han i mig. Så fort jag blundar ser jag honom framför mig, ser hur han ler ner sadistiskt på mig och alla hans kompisar runt oss som håller mig nere. Ibland tror jag att jag hör hans röst, men det är aldrig han. Ibland tror jag att han står i hörnet av min syn och kollar på mig, men det är aldrig han. De flydde, allihopa, sekunden de hörde Veronica bulta på dörren. De tänkte inte ens på att döda mig. Varför glömde de att döda mig? Jag vågar inte göra det själv, men jag vill inte vara här längre. Jag orkar inte med livet. Om jag är död så slipper Veronica ha koll på mig, och allt kommer gå så mycket lättare för henne. Då behöver jag inte vara en börda för alla, och jag behöver inte vara i vägen för alla rasister. Men en del av mig vill inte dö. Den delen är större och är förmodligen anledningen varför jag bara sitter här och inte går in på toan för att skära mig i blodådrorna. Det är den delen som är rädd. Rädd för vad jag ska göra mot mig själv, rädd för vad som kommer hända om jag öppnar upp till någon och de inte bryr sig. Även fast jag vet att Veronica skulle lyssna så kan jag aldrig vara helt säker. Hon kan vara lika falsk som vilken annan person utan att jag vet det. Mina ögonlock blir bara tyngre och tyngre. Jag känner hur mitt huvud börjar tippa åt sidan och hela kroppen orkar inte sitta upp längre. Försiktigt, försiktigt lägger jag mig ner, men jag somnar inte riktigt än. Jag vill inte. Jag kan inte.

Men helt plötsligt är det mitt på dagen och alla runt mig är vakna. De känns som att folk iakttar mig hela tiden, vilket gör att det kryper i mitt skin. Vet alla vad som hände? Tanken gör mig bara illamående. Det känns som att de kommer horstämpla mig när jag inte kunde göra något eftersom de inte vet allt bakom det. Och att David är en kille förstås. Ingen vet ju exakt vad som hände förutom jag, David och alla andra som var där då. Jag berättade aldrig heller vad som hände för Veronica. Om hon vet, då kan väl ingen annan heller veta? Om hon inte har spridit runt något som inte är sant. Det vet jag ju inte om hon har. Det kanske inte känns som att hon är en sån person, men hon kan lika gärna vara det. Nu sitter hon bredvid mig och kollar runt oss efter någon som kan vara ett hot för mig. Hennes ögon rycker och hon ser nästan galen ut. Det skrämmer mig lite. Jag vill säga åt henne att hon inte behöver, men på något sätt känns det tryggare. Det känns tryggare att ha henne nära. Som att hon skulle höra mina tankar vänder hon huvudet och kollar ner på mig med ett trött leende som får hennes ansikte att se mer avslappnat ut. Hennes blå ögon lyser ner på mig och det orangea håret glittrar i rummets ljus.

" God morgon ", säger hon med en så len röst att jag nästan sjunker genom golvet.

" Morgon ", svarar jag och gäspar.

En tystnad lägger sig över oss och jag tänker ett tag innan jag fortsätter.
" Tack. "

Hon kollar förvånat på mig innan hon ler mer genuint.

" Det finns inget att tacka mig för. "

" Jo, du räddade mig. Tack. "

Jag känner hur en klump växer sig större i halsen och jag kan inte säga något längre. Min syn når golvet och jag känner tårar växa i mina ögon. Men Veronicas hand på min axel får mig att rycka till. Jag kollar chockat upp, och hon kollar chockat tillbaka på mig. En röd nyans stiger på hennes kinder.

" Förlåt ", börjar hon men jag avbryter.

" Nej, förlåt, jag vet inte ens varför... "

Jag kan inte fortsätta för att jag måste svälja mina snyftningar.

" Det är inte du... det är... det... "

Nu droppar mina tårar ner på golvet. Min högra hand lägger jag över ögonen för att dölja det. Iställer för att ge ifrån mig ljud skakar hela min kropp. Jag vill inte kolla på Veronica. Jag är rädd att hon ska tycka att jag är konstig. Det tycker hon säkert redan. Vad gjorde jag för att förtjäna det här? Varför just jag?