ELEV » dante lindhe

4

BELLE

En lite irriterad suck släpptes mellan mina läppar när jag vaknade, halv sju på morgonen till mitt alarm. Måndag skolmorgon, välkommen tillbaka. Jag svängde mig om i sängen, mobilen försökte jag hitta och lyckades efter någon minut hitta den under en av mina kuddar. Några sociala medier kollades igenom, alarmet stängdes av och något meddelande blev besvarat. Trögt drog jag mig sedan upp från sängen, och med blicken svängd mot min vita trägarderob i andra ändan av rummet, så försökte jag snabbt planera en outfit i mitt huvud och lät ytterligare ett irriterat läte komma ut. Min hjärna var verkligen inte med idag.

Någon timme senare satt jag i Zoes skjuts, påväg till skolan. Hon tjattrade på om allt mellan himmel och jord som vanligt, medans jag själv, som var på ganska dåligt humör, bara tittade ut genom fönstret och hoppades på att dagen skulle vara över om jag blundade en stund. Vilket dock inte lyckades. "Men hallå, Belle, lyssnar du ens?" frågade Zoe efter en stund och jag svängde blicken mot henne. "För att vara helt ärlig så nej" var mitt svar och hon suckade lite men skrattade ändå. Zoe var så glad hela tiden. Hon försökte alltid att få mig att se en positiv sida av allt, och hon tillbringade så mycket glädje i mitt liv. Hon var verkligen den snällaste och genuint finaste personen jag kände.

"Zoe..." började jag efter en stund och hon hummade lite till svar. "Ja?", hennes röst lät som alltid lite nyfiken och glad. "Jag älskar dig", orden sades snabbt och ganska tyst från min sida men hon hörde ändå, och jag såg ett stort leende växa på hennes läppar. "Jag älskar dig också bästis" svarade hon och leendet hölls på hennes läppar. Min blick svängdes framåt och även jag log en aning, hon gjorde mitt miserabla liv iallafall lite bättre.

Matematik stod som första lektion på schemat och direkt förstördes min morgon. Iallafall hade jag räknat två uppgifter, det var mer än jag brukade klara av. "Vi har vår nya lärare idag" viskade Zoe tyst och jag spärrade upp ögonen. Lite besviken var jag, eftersom jag skulle ha velat att vår förra mattelärare skulle ha sett att jag hade klarat av två uppgifter. Hon skulle varit så stolt.

Jag och Zoe slog ner oss på de platser vi oftast brukade sitta vid, ett par av våra vänner satte sig framför och bakom oss, som vi alltid brukade sitta, och direkt började de högt tala om någon fest de varit på under helgen.

"Tystnad, tack", en relativt mörk, och raspig mansröst tystade ner pratet i klassen och min blick svängdes direkt uppåt. Jävlar.