ELEV » dante lindhe

44

BELLE

Det är inte lätt att bara låta någon gå, speciellt inte när du har kämpat för att få personen, och när det är som om era själar skulle vara släkt. Men du måste bara lita på att hur lite det än varade och hur kort tid de stannade i ditt liv, så uppfyllde de sitt syfte. Kanske det bara var att röra om lite lätt i livet, eller att bara få dig att vakna upp och inse vad verkligheten har att erbjuda, eller att lära dig något, som till exempel att inte ta saker föregivet. Vad det än var som de kom in i ditt liv för så är du inte tom utan deras närvaro, utan snarare tvärtom.

Skillnaden mellan att ge upp på någon, och att låta någon gå, är att ge upp är pågrund av ilska, och när du låter någon gå är det pågrund av kärlek. Älska dem, låt dem gå, om det är för det bättre. Älska dem även när de är borta. Och älska dig själv mera, för att du klarar dig utan dem.

Dessa saker försökte jag intala mig själv, och visserligen visste jag att allting stämde, att allt var emot mig och Dante och att det bara var bäst såhär.

Men hur skulle jag kunna förneka smärtan jag kände när han inte ringde en enda gång, inte knackade på min dörr, inte frågade varför jag inte hörde av mig? Var det meningen att jag bara skulle låtsas att det inte gjorde ont?

Jag ville rädda honom från hans mörker, för hur skulle han må om hans dotter skulle hamnat i fara pågrund av mig? Så jag gjorde som Rosa sade, höll mig borta från honom, trots att det omgav mig mer mörker än någonsin förut.

Jag och Dante hade roligt tillsammans, visst hade vi det. Vi skrattade varje dag med, eller åt varandra, men det räckte inte till. Visst älskade vi varandra, men alltid är kärlek inte tillräckligt. För oss två var kärlek inte tillräckligt, för kärlek är ingenting värt när hela universum är emot en.

Det varma vattnet från duschen blandades ihop med mina salta tårar som rann längs med kinderna och jag undrade, undrade vad du höll på med, om du tänkte på mig, om du saknade mig. Jag drömde om att eventuellt, kanske, bli tillsammans med dig igen, älska dig igen, men jag visste att det bara var en dröm. Det var för komplicerat för att vi två någonsin skulle kunna bli ett. Min kropp sjönk ner längs med duschväggen och jag lutade pannan mot mina nakna knän, för jag visste inte om du ens brydde dig. Och allt jag ville var att få ett svar. Saknar du mig?

Kanske du var med henne, med Rosa. Kanske hon gav dig den värmen jag aldrig hade gett dig, kanske hon gav dig allt jag aldrig kunde ge. Kanske älskade du henne mer än du någonsin hade älskat mig. Inget gjorde lika ont som tanken på dig med någon annan, tanken på att jag gav dig hela mig, allt jag kunde, men du inte ens brydde dig om att ringa mig när jag inte hade hört av mig på två veckor. Jag snyftade, hörde hur Zoe knackade på badrumsdörren och frågade om allt var okej. "Nej, allt är inte okej" skrek jag tillbaka, för allt var verkligen inte okej. Och jag försökte ställa mig upp på mina svaga ben, jag hade inte ätit på flera dagar. Men jag kände hur knäna gav efter och jag var tvungen att sätta mig igen. Mina fingrar drogs längs med duschkaklet, gjorde samma mönster som du brukade göra på min rygg. Jag bad till Gud, skrek, och önskade att jag någon dag kommer bli hel igen. Eller ens inte vara riktigt såhär sönder.

Jag tänkte på drömmen jag hade drömt om dig. Du knackade på min dörr, bad mig att låta dig älska mig. Och det var tillräckligt för att få mig att tappa andan. Mina tårar rann om möjligt ännu mer, mina andetag blev fast i strupen och jag kände hur badrummets väggar närmade sig. Panik.

Paniken av att vara utan dig.

Och sedan blev det tyst. Jag stängde av vattnet, hörde bara de tysta dropparna träffa kakelgolvet.

Hjärtesorg. Hur kändes det?

Jag var tom, tom inombords, ingen glädje alls. Men samtidigt var jag helt för fylld av allting, all smärta, all din beröring, och jag kunde inte göra av mig med känslan. Och det värsta med att vara hjärtekrossad, det var nog ensamheten. Jag ringde inte längre till dig, berättade inte längre om min dag. Kunde inte bara komma över till dig för att krama dig, älska dig. Och så fanns det den där jävla förtvivlan på mig själv. Var det jag som gjorde fel, varför kom du aldrig och knackade på, varför skickade du aldrig ett sms? Var jag aldrig tillräckligt bra för dig?

Och sedan jämförelsen. Jämförelsen mellan dig och varenda annan kille jag såg. Varje gång jag hade varit ute hade jag sökt efter någon med din ögonfärg, sökt efter någon med din kroppsbyggnad. Jag lyssnade på din favoritsång, och på inspelningen du hade skickat när du sjöng med dina kompisar. Jag grät. Jag gick till alla platser vi varit tillsammans, till restaurangen vi hade varit på dejt på, jag stod till och med utanför din lägenhetsport, ville ringa på, men jag lät bli. Jag ville inte störa dig längre.

Jag såg din dotter och hennes mamma i matbutiken en gång. Jag föll ihop, sprang ut och grät. Det körde en polisbil förbi och de stannade när de såg mig, sittandes längs med vägkanten i mörkret med röda ögon och ciggen mellan läpparna. Men det var inget annat än att hela jag hade dött, för jag var hjärtekrossad. Visst var det jag som gjorde slut på allt, men du försökte aldrig ens. En av poliserna var en kvinna och jag kunde se i hennes ögon att hon också hade fått sitt hjärta krossat, för hon förstod mig. Hon hjälpte mig upp och skjutsade hem mig, och efter den dagen vågade jag inte gå till butiken på nytt.

Jag såg din Instagram-bild, du verkade vara glad. Och hur glad jag än låtsades vara för att allt verkar gå bra för dig, så kunde jag inte. För du var glad utan mig. Du verkade vara glad även om allt gick som det gick. Även om inget blev som vi tänkt oss.

Zoe fick upp låset med någon kniv och drog snabbt upp dörren. Hon såg mig i ögonen, i mina söndergråtna ögon. Hon såg på min nakna, smala kropp och såg hur jag hade tryckt mina naglar i handlederna, skrapat och rivit, allt för att försöka få bort känslan av dina armar kring mig och saknaden av din röst. Hon såg mina mörka ringar under ögonen, och hon satte sig ner bredvid mig. Hennes armar omfamnade min kropp och trots att det droppade från duschen och att golvet ännu var blött, så satt hon där och lät sina kläder bli blöta. Hon lät mig snyfta i hennes axel, tills det inte fanns något kvar. Tills jag inte ens hade några tårar som rann. Men ännu då höll hon om mig, tills min kropp slutade skaka och min hals slutade hicka.

Sedan skrattade vi tillsammans. Inte för att något var roligt, nej. Vi var bara glada, i allt detta helvete, att vi iallafall hade varandra.

Jag vet att inget blev som vi tänkt oss, även fast jag lovade dig att aldrig sluta kämpa för vår skull. För jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas, och sprickorna dem måste limmas ihop. Har legat i sängen i dagar, och de frågar mig vart det gör ont. Där, i sängen, i duschen, på golvet, i hallen där vi brukar vara.

The End