ELEV » dante lindhe

12

DANTE

Jag hade sprungit runt i huset som en idiot för att städa kvällen före när jag insåg att vi troligtvis skulle behöva ta lektionen med Belle hemma hos mig istället för i skolan då jag hade lovat sköta Julia idag, och jag ville verkligen inte svika henne heller.

Min arbetsdag led mot sitt slut och jag gick igenom korridoren för att gå till lärarrummet och hämta mina saker för att därifrån styra mina steg utåt mot bilen. Ett par meter framför mig såg jag Belle stå, bredvid hennes kompis. Belle tittade lite osäkert på mig när hon mötte min blick. Hennes vän viskade något i hennes öra och gick sedan iväg, och Belle stod kvar. Man kunde verkligen se i hennes blick hur osäker hon kände sig och jag lät ett leende placeras på mina läppar i försök att möjligtvis lugna henne lite.

"Hej, hur blir det idag?" frågade jag när jag närmat henne så pass mycket att hon skulle höra vad jag sade. "Uhm, jag kommer väl... till dig" mumlade hon med en frågande ton och svängde blicken ner i marken. "Okej, jag ska bara en snabbis via lärarrummet och så kommer jag sen, du kan vänta här" förklarade jag snabbt och hon nickade lite innan jag styrde stegen mot, som sagt, lärarrummet.

När jag återvände stod hon ett par meter ifrån och lutade mot ett par av skåpen vid väggen och jag var inte säker om jag inbillade mig eller såg jag faktiskt ett litet leende skymtas på hennes läppar när hon mötte min blick. Helt omedvetet hade jag stannat upp i min rörelse och fastnat med blicken på henne, granskat henne. Hennes mörka hår var uppsatt i en lite slarvig knut på huvudet, som varje annan dag, och ett sminkfritt ansikte var vad som tittade tillbaka på mig. En spänd svart långärmad prydde hennes överkropp, och ett par svarta jeans täckte hennes ben.

"Allt okej?", hennes svaga röst avbröt mina tankar och jag mötte hennes blick. "Javisst, ursäkta mig" fick jag hastigt ur mig innan jag började gå mot lärarparkeringen, och med någon konstig handrörelse visade att hon skulle följa efter, vilket hon gjorde. Med en aningen stel tystnad i luften gick vi till min bil och hon såg lite obekväm ut när jag låste upp den och satte mina saker i bakluckan. "Gå in och sätt dig bara" sade jag vänligt för att lite lugna henne och hon nickade, fortfarande precis lika obekvämt innan hon gick till passagerarsätet för att slå sig ner. Även jag satte mig, framför ratten och startade bilen, samt radion då den troligtvis skulle rädda den stela stämningen ens lite. Hoppas stelheten skulle minska när vi var hos mig.

Efter en ungefär femton-tjugo minuters bilfärd stannade vi på parkeringsplatsen och båda steg ut ur bilen. Utanför min lägenhetsport såg jag både Julia, och Julias mamma, Erika, stå och vänta. "Pappa!" ropade Julia glatt och sprang med snabba steg mot mig och hoppade upp i famnen. "Hej älskling" mumlade jag tyst och kramade om henne ordentligt. Efter kanske en halv minut släppte jag ner henne på marken igen och hon gick fram till Belle. "Hej, vem är du? Är du pappas fru?" frågade hon med sin söta bebisröst och jag gjorde en mental facepalm. Helvete. Men Belle verkade inte tycka det var något fel på det utan satte sig på huk så hon var i samma längd som Julia.

"Hej sötisen. Nej, jag är inte din pappas fru utan han hjälper mig bara med matteuppgifter i skolan" förklarade hon vänligt och jag såg hur Erika, som stod en bit ifrån vinkade mig ditåt. När jag gick ditåt hörde jag hur Julia direkt började berätta massor för Belle, och ett litet leende uppenbarade sig på mina läppar.

"Dante Sebastian Lindhe!" fräste Erika argt och jag såg förvirrat på henne. "Hur vågar du dra in en fucking bimbo i vår dotters liv?", där började anklagelserna i takt med att jag kom ihåg varenda en orsak till vår separation. "Själv har du din manshora hemma i ditt sovrum" svarade jag kort innan både Belle och Julia kom gåendes mot oss, eller well, Julia i Belles famn. Erika fnös irriterat innan hon vände på sina höga stilettklackar och gick därifrån.

"Jag tycker mer om dig Belle än om mamma" skrattade Julia och jag såg hur Belles leende växte en aning. Jag hade aldrig sett henne le lika mycket som under de senaste minuterna. Jävlar vilket leende alltså.

.

VAD TYCKS HITTILLS? KOMMENTERA!