ELEV » dante lindhe

26

BELLE

Måndag morgon. Klockan visade 06:50 och jag, som hade planerat att sminka mig och klä upp mig lite för Dante idag, var högst antagligen påväg att bli sen. Jag råkade nämligen fortfarande ligga kvar i sängen och hade inte planerat att stiga upp ännu, det kändes mer lockande att ligga kvar och scrolla igenom mitt Instagram-flöde istället.

Trots det hade jag femton minuter senare lyckats ta mig upp ur sängen och stod framför min garderob, försökte välja någon outfit som skulle vara lite finare än de tråkiga jag alltid gick med. Det resulterade i ett par svarta spända jeans och en nyinköpt vit tröja. Mitt svarta skärp med gulddetaljer framtill trädde jag även runt midjan, och stoppade tröjan lite in i byxorna. Så värst uppklätt var det ju förstås inte, men ganska fint ändå.

För första gången sedan Dante hade börjat jobba i vår skola tänkte jag gå med håret löst till skolan. Jag brukade alltid ha fast mitt hår i någon enkel tofs eller fläta, men lät idag mitt lite vågiga hår hänga ner längs med axlarna. Sminket lades på, lite mer än vanligt men trots allt inte mycket, jag trivdes inte i mycket smink och föredrog mig själv med ett naturligare ansikte.

Och något under en timme senare stod jag och knackade på dörren till Dantes klassrum. Han öppnade dörren, såg nästan lite chockerad ut när han såg mig. "Uhm, Bell... Mirabelle, du är lite sen" mumlade han, lite stelt och jag nickade osäkert. "Ursäkta mig", sedan smög jag undan till en plats bredvid Lucas, nästlängst bak i klassen. "Han har varit som en jävla borttappad kanin hela timmen, bara för att du inte varit på plats" viskade han och jag skrattade. "Hur vet du att det var därför?" frågade jag, med en lika tyst röst och han nickade diskret med huvudet mot det hållet där Dante var.

Och han satt där, med ett par glasögon lutandes på sin näsrygg, och med blicken fäst på mig.

På mig.

Jag skakade lite lätt mitt huvud och svängde ner ansiktet mot Lucas mattebok. "Vad går ni igenom?" viskade jag tyst och han ryckte på axlarna. "Ingen jävla aning" svarade han med ett litet skratt och fastnade sedan med blicken på mig. "Shit, vad fin du är idag. Det är inte ofta man ser dig med håret löst", komplimangen chockerade mig en aning och jag rodnade. "Tack, du ser inte så farlig ut själv heller" var mitt svar. Fast Dante ser bättre ut, ville jag säga, men lät bli.

Lucas strök undan en hårslinga från mitt ansikte och jag kände hur Dantes blick brände mig i nacken. Varför inte ta tillfället i akt och retas lite med honom?

Jag lutade mig fram mot Lucas öra, såg till att göra det sakta och så sensuellt som möjligt. "Har du cigg?", viskade det tyst så Dante inte skulle höra vad det var jag frågade, men jag ville ju inte att Lucas på riktigt skulle tro att jag var intresserad av honom. Inget illa menat, han var skitsnygg men en bra vän, och bara vän. Lucas nickade och jag placerade min hand vid hans nacke för att försiktigt dra in honom i en kram, lyckades möta Dantes blick under kramen, han såg inte glad ut.

"Mirabelle och Lucas. Sidan 213, uppgift 94. Gör den, i stället för att syssla med annat"