ELEV » dante lindhe

15

BELLE

Jag vaknade mitt i natten, runt fyra tiden, efter en äcklig mardröm som alltid lyckades återvända i mitt liv. Den där jävla natten, mellan 27 och 28 oktober, då Adrienne hade blivit mördad, den natten förföljde mig, hela tiden.

Försiktigt smög jag upp från sängen, tippade till Dantes balkong och öppnade dörren så tyst som möjligt. Mitt ciggpaket hade jag i handen, och jag hoppades han inte skulle vakna och bli arg för att jag rökte på hans balkong. Min kropp lät sig vilas på en utestol han hade i ett hörn och min cigarett tändes på, ett djupt andetag drogs in och lugnet spred sig som en vindpust i min kropp. Visst var detta en usel vana men det behövdes, det lugnade mitt kaotiska inre ibland.

Efter kanske två knäpptysta minuter ute i den svala naturen, med den ohälsosamma röken som lämnade min aura, hörde jag balkongdörren öppnas och blicken svängdes direkt ditåt. "Hur är det?", en nyvaken Dante med ett rufsigt hår avbröt mina tankar och jag mötte hans trötta blick, och hans läppar som var formade i ett litet leende. "Jag vet inte", meningen släpptes ur min strupe med en stor suck. Även Dante kom ut på balkongen, med en bar överkropp och ett par pyjamasbyxor på sig, slog han sig ner på stolen bredvid mig. Han nickade mot cigarettpaketet, som ett sätt att fråga om han fick ta en, och jag nickade kort som ett bekräftande. Så nu sitter jag här på en cigg med min lärare. Helt normalt.

"Du ska inte till skolan imorgon", Dante avbröt tystnaden som hade lagt sig över oss och jag såg förvirrat på honom. "Va?", min första reaktion.

"Du kommer inte hinna få tillräckligt med sömn för att klara av en hel skoldag, gå inte dit" fortsatte han, med blicken vänd rakt fram och jag visste inte om jag ville krama honom för att jag äntligen hade mött någon som var förstående, eller slå honom för att han trodde jag inte skulle klara av skolan med så här lite sömn. Så jag lät bli att göra någondera, trots att kramen kändes aningen mer lockande.

"Okej", jag visste inte vad annat jag skulle svara så det blev ett enkelt okej.

"Brukar du ofta ha sömnsvårigheter?" fortsatte han sedan och mötte min blick. Jag nickade lite försiktigt. "Jag har ett antal mardrömmar som upprepas gång på gång och det förstör mina nätter" suckade jag och avbröt ögonkontakten då jag kände hur ögonen började tåras upp. Det enda jag hade bett om i livet, det enda jag önskat mig, var att få ha en familj, en lycklig familj. Men allt krossades, förstördes, på en enda jävla natt.

"Hey, vad är det?", jag kände Dantes hand stryka över min arm och jag torkade snabbt bort tårarna som tydligen hade runnit ner längs med mina kinder.

"Kom, vi går in, du fryser", och återigen ville jag bara krama om honom för att han inte försökte tvinga mig att berätta något. Jag reste mig upp, följde efter honom in i lägenheten tillbaka och han ledde mig till gästrummet jag hade sovit i. "Lägg dig" viskade han tyst och jag gjorde som han sade, och lade mig ner under täcket med ansiktet svängt mot honom som nu satt på sängkanten.

"Dante?"
"Ja?"

"Kan du hålla om mig?"