ELEV » dante lindhe

40

BELLE

Det var dags för en skoldag, för första gången på länge. En vecka och tre dagar kvar tills Dante skulle sluta jobba i skolan, och jag själv hade inte varit i skolan på närmare en månad. Jag visste inte hur många som visste om vad som hade hänt efter Danmark eller om någon ens visste det, men jag hoppades att ingen gjorde det.

Med en enkel, helt svart outfit och mitt hår i två franska flätor på huvudet, mina svarta Vans och med väskan på axeln gick jag ut till parkeringen där Zoe väntade på mig. Jag öppnade dörren till passagerarsätet och såg hur hon ryckte till lite. "Shit, du skrämde mig. Men hej älskling" skrattade hon och jag log som svar. "Hur känns det att komma tillbaka till skolan?" frågade hon och jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Är det många som vet om att jag låg på sjukhus?" var mitt svar och hon såg bekymrat på mig. "Troligtvis ett par, men inte många" svarade hon och jag suckade tyst. Jag var verkligen inte redo för skoldagen.

Tanken på att jag hade varit kapabel till att ta mitt eget liv den dagen, det förstörde mig verkligen.

"Förresten, hur är det med Dante nu? Jag hörde att han skulle sluta på vår skola", hennes röst var vänlig och ögonen var fästa på vägen framför oss. "Det är jättebra. Han slutar för att han vill kunna vara med mig utan att behöva dölja det, och han ska satsa på musik istället" förklarade jag och såg i ögonvrån hur Zoes leende växte på läpparna. "Och, förresten, så är han min pojkvän nu" mumlade jag snabbt och hon såg surt på mig. "Och det här har inte din allra bästa vän fått höra för att?", hennes ton lät arg men jag förstod att det bara var på skoj. "Det har hänt så mycket på sistone. Adrienne är tillbaka" yttrade jag snabbt och Zoe tvärbromsade bilen.

"VA?" skrek hon och såg chockerat på mig. Jag mötte hennes blick och skrattade lite åt hur förvirrad hon var. "Adrienne är inte död?" frågade  hon ännu mer förvirrat och jag skakade på huvudet. "Så vems jävla begravning var du på? Och var i helvete har hon varit alla dessa år? Bara suttit och sett dig leva i det helvete du gjort för hennes skull, sett hur många tårar du fällt och hur mycket du bara önskat att du hade en familj? Vad i helvete?", Zoe lät verkligen arg och jag suckade lite. "Tro mig, jag vill också ha svar på alla dessa frågor. Det enda jag egentligen vet är att hon måste fejka sin död för att skydda mig då jag annars skulle varit nästa offer men att det nu är tryggt så hon kunde komma tillbaka" förklarade jag och Zoe spände sina knytnävar. "Hur kunde hon låta dig gå igenom allt du gått igenom och låta dig må som du har mått?" utbrast hon frustrerat. Jag kände hur ett litet leende växte på mina läppar. Att Zoe var arg gällande detta var verkligen inte något som gjorde mig irriterad utan tvärtom var jag verkligen glad att jag hade en bästa vän som brydde sig så mycket om mig som hon gjorde. Som kände ilska när någon gjorde mig illa, som alltid fanns där för mig. Zoe var min klippa, hon var tjejen som fick mig upp från botten och hon stod bredvid mig genom hela mitt helvete. Och fortfarande orkade hon bry sig, fortfarande var hon bredvid mig och tröttnade inte på mitt familjedrama.

"Vet du vem min riktiga syster är?" Frågade jag och hon såg om möjligt ännu mer förvirrad ut. "Har du nån annan syster nu också?" muttrade hon och jag fnissade. "Zoe, trots att vi inte är systrar av blod så är du verkligen personen jag anser vara min syster, bästa vän och närmaste familj" förklarade jag och kände hur hennes armar omslöt min kropp i en sidokram.

"Jag älskar dig, och jag tänker finnas här för dig igenom allting" viskade hon tyst och jag viskade ett "jag älskar dig" tillbaka.

Vi anlände till skolan en stund senare, och var femton minuter sena till mattelektionen med Dante. "Godmorgon Be...Mirabelle, godmorgon Zoe, ni är sena" mumlade han och vi ursäktade oss lite innan vi satte oss. Mina kompisar hälsade glatt på mig och jag hälsade tillbaka innan jag fäste uppmärksamheten på Dante. Fina, fina Dante.

Han bar ett par svarta jeans, en vit t-shirt och ett par glasögon lutade mot hans näsbåge. Han räknade någon uppgift på tavlan och jag kunde se små rynkor bildas i hans panna när han rynkade ögonbrynen, så som han alltid gjorde när han funderade. Han slickade sig lite på underläppen och en sådan liten rörelse var en sån jävla turn on för mig.

När det bara var någon minut kvar av lektionen tog jag chansen att be om hjälp med någon uppgift, och Dante avslutade lektionen och lät de andra gå. "Vad behöver du hjälp med, miss Côté?" frågade han med ett leende och jag fnissade lite, ställde mig upp. Mina steg styrdes mot dörren och jag kände på handtaget att det var låst, och kände sedan hans armar slingra sig kring min midja.

"Så det var inte med matten du ville ha hjälp, baby?" viskade han tyst i mitt öra. Jag skakade på huvudet lite och kände hur hans läppar placerade små kyssar längs med min hals, och sedan i en hastig rörelse knuffade han min kropp mot väggen. Hans läppar mötte mina i en ivrig kyss och mina armar slank kring hans nacke och lekte med hans hår. "Du gör mig galen, babe" viskade han och placerade sin hand vid min rumpa. "Precis det jag vill också" var mitt svar och då lyfte han upp min kropp så mina ben slingrades kring hans midja.

Och så hade vi sex på hans bord. I den stunden kunde vi inte ha brytt oss mindre om någon såg oss, för i den stunden fanns det bara vi två. En pojke och en flicka, som älskade varandra. Fastän de inte borde.