ELEV » dante lindhe

38

BELLE

Nästa morgon vaknade jag med Dantes armar kring min kropp. Min pojkväns armar kring min kropp. Att säga att han var min pojkvän var konstigt, men ändå jag tyckte om att säga det. Min pojkvän.

"Godmorgon finaste" viskade han tyst mot min rygg och jag ryckte till lite eftersom jag inte var beredd. "Godmorgon Dante" svarade jag och han sträckte på sig. "Fan vad mysigt det är att vakna med dig" mumlade han trött och jag fnissade lite. "Kan inte säga detsamma" var mitt svar och han såg på mig med en putande underläpp. "Taskig"

En timme senare stod vi i köket och stekte pannkakor till frukost. "Min kompis Axel skulle komma över idag en sväng, vill du vara här då eller?" frågade han och jag ryckte lite på axlarna. "Jag vet inte riktigt, är det konstigt?" frågade jag och han skakade på huvudet. "Du får gärna vara här. Vi två skulle ju också kunna dra ut och äta ikväll. Jag har en grej jag skulle vilja berätta" förklarade Dante och jag nickade lite. "Visst", lite nervositet kände jag att spreds i kroppen och han verkade lägga märke till det. "Det är ingen dålig sak" försäkrade han mig men det hjälpte inte alls.

Jag blickade ut genom fönstret och kunde se snöflingor falla ner från himlen och ett leende spreds på mina läppar. Jag älskade vintern, verkligen. "Du tycker om snö, va?" frågade Dante och jag nickade med lyckliga ögon. "Ja", "Kom, vi går ut och bygga en snögubbe" sade han och jag skrattade lite. "Det är inte tillräckligt mycket snö för att bygga snögubbar" fnissade jag och han såg på mig med en "är-du-seriös-har-du-ens-kollat-ut-idag"-blick. "Det har snöat hela natten, Mirabelle" förklarade han och jag såg förvånat ut genom fönstret, och mycket riktigt låg där ett tjockt lager snö. "Vad väntar du på? Ut med dig" fick jag hastigt ut mig och snubblade mot hans sovrum för att klä på mig då jag bara stod i underkläder och hans t-shirt tidigare. Han skrattade åt mig men följde efter mig in till rummet. Vi båda klädde på oss varmare kläder, jag lånade hans hoodie och mysbyxor för att lägga över mina egna och lånade även en av hans gamla vinterjackor.

Det tog inte längre än tio minuter för oss att klä på oss och ta oss ut på den gemensamma höghusgården. Det var helt folktomt förutom en mamma som gick med en barnvagn på trottoaren en lång bit ifrån. "Kom igen nu" ropade Dante där han gick lite framför mig och jag skrattade men sprang ikapp honom. "Du får börja med andra bollen så gör jag första" sade han och jag nickade med ett enormt leende. Det tycktes smitta av sig på hans läppar, och han gav mig en lång kyss på läpparna. "Du är söt", "Du med Dante".

Efter många skratt, många kramar och pussar så var snögubben klar. Jag kände hur Dante stod och tittade på mig, så jag svängde blicken bort från snögubben och mötte hans ögon istället. "Ni liknar varandra", han såg förolämpad ut och jag skrattade lite. "Nej jag skojade, shit vad elakt mot snögubben att säga sådär", och så såg han ännu mer förolämpad ut. "Jamen jaha, tack då" muttrade han och jag fnissade, pussade honom på kinden. Hans arm slank runt min midja och han drog min kropp närmare sin egen. Vår ögonkontakt bröts inte. Han kysste mig intensivt och jag kunde inte hindra leendet som växte på mina läppar. "Jag älskar dig, Belle" viskade han tyst och jag kramade om honom, lutade huvudet mot hans bröstkorg. "Jag älskar dig" viskade han pånytt, som en bekräftelse att han på riktigt gör det.

"Förresten Dante. Minns du när vi pratade om Adrienne?", vi satt inne i soffan med varsin kopp varm kakao. Han såg lite oroat på mig och han nickade. "Din syster som... inte lever?" mumlade han lite försiktigt. "Så trodde jag, ja. Men hon lever" förklarade jag och skrattade lite åt hans förvirrade ansiktsuttryck. "Va?" utbrast han efter några sekunder och jag suckade lite. "Hon kom in till mig på sjukhuset och skrämde skiten ur mig" sade jag med ett litet skratt på slutet. Och så förklarade jag hela historian för Dante, allt om min pappas maffia-liga, gängbråket, hur jag annars skulle varit nästa måltavla, allt jag bara visste". Dante såg på mig med stora ögon när jag förklarade allting och lyssnade noggrant. "Får... får jag träffa henne nångång?" frågade han och jag nickade glatt. "Jättegärna"

_

har faktiskt typ ingen motivation att skriva för tillfället så förlåt om kapitlen är dåliga. mår inte så jättebra just nu

vill ni ha drama eller chill i boken nudå? <3

och skulle ni vilja läsa en bok om noel, för ja har nååågra idéer...?