ELEV » dante lindhe

36

BELLE

"A-Adrienne?!" utbrast jag, och hörde hur min röst svek mig, men försiktigt försökte jag sätta mig upp. "Mirabelle" mumlade hon tyst och jag visste inte om jag var glad, ledsen, rädd, arg eller rentutav skräckslagen. Troligtvis en liten blandning av allihop. Vad gjorde hon här? Hon var ju död?!

"Jag vet att detta kommer väldigt plötsligt för dig", hennes röst var lite hesare än jag tyckte den varit tidigare. Men att höra hennes röst igen fick tårarna att rinna längs med mina kinder. Jag visste inte om det var glädjetårar eller sorgetårar, jag visste om jag var arg eller bara chockad. "Vad-, hur, va?!", jag förstod ingenting. Skulle jag inte varit i ett sådant chocktillstånd skulle jag säkert varit överlycklig att se henne men i detta tillfälle tog förvirringen över.

"Det är en lång, lång historia. Jag var tvungen att "dö" för att skydda dig, men nu är vi inte i fara längre, så jag kunde återvända", jag fick inte ord fram men nickade lite som svar. "Jag har nog hållit lite koll på dig genom åren" fortsatte hon förklara. "Så du har sett hur jag har mått och lidit, men inte gjort något åt saken?!", jag kände mig arg. Det var som en kokande känsla igenom hela min kropp. Hur kunde hon bara låta allting hända?

"Lyssna, Mira...", Adrienne var den enda som kallade mig Mira. "Kalla mig hellre Belle, det är det alla andra säger nuförtiden" avbröt jag henne med och hon nickade. "Belle. Vi skulle båda ha dött om jag inte skulle ha gjort såhär. Jag var verkligen tvungen, och jag ska förklara allting för dig en dag, men just nu vill jag försöka finnas här för dig och kunna ta igen den tiden vi har missat. Jag har saknat dig otroligt mycket", Adriennes ögon tårades upp och jag nickade lite, kände hur hela jag mjuknade upp samtidigt som paniken ändå steg inom mig. Jag skulle ha dött? Förvirringen i min kropp var extrem och jag hade verkligen ingen aning vad fan jag skulle känna.

"Jag har saknat dig med, Enne, jag är bara confused, det skulle du säkert också vara" yttrade jag med ett litet skratt, och hon instämde på skrattet. Jag lutade mig lite framåt i syfte om att få krama henne, och när mina armar väl var kring hennes midja kände jag lyckan spridas i kroppen. Jag trodde aldrig att det här var möjligt, men det här momentet hade jag drömt om och hoppats på ända sedan hon "dog". Att få krama henne en gång till. "Jag älskar dig" viskade jag med huvudet gömt i hennes axel, och tårarna rann längs med mina kinder. "Jag älskar dig, Mirabelle. Förlåt för allting, jag ska aldrig lämna dig igen" svarade hon och det fick mig att vilja krama henne ännu hårdare.

Det hade gått ett par timmar. Adrienne hade suttit med mig och vi hade diskuterat allt mellan himmel och jord. Glädjen över att hon var tillbaka fyllde hela mig och fick hela min värld att kännas felfri. Tills hon frågade om killar i mitt liv. "Så, vem var den där blonda snyggingen som var här?" frågade hon med ett litet skratt och jag suckade tyst. "Han heter Dante" svarade jag tyst. Jag skulle velat att han skulle vara här, se vad som hade hänt och få träffa Adrienne. Jag ville vara med honom. "Vad har hänt?" viskade hon och tog i min hand. "Jag såg honom kyssa en annan tjej" var mitt svar och Adrienne suckade. "Har du låtit honom förklara?", och jag skakade på huvudet. "Har inte vågat se honom", "Låt honom förklara, bara lyssna vad han har att säga".

En timme senare hördes det knackningar på dörren, och jag visste att dem tillhörde Dante. "Jag lämnar er ifred, vi ses sen" sade Adrienne innan hon lämnade rummet och jag såg Dante komma in. "Belle..." viskade han tyst och jag gav ett sorgset leende som svar. "Jag förstår om du aldrig vill se mig igen, men jag har något jag verkligen vill säga. Be mig gå efter det här, och jag går. Du behöver aldrig ha något att göra med mig längre" förklarade han och jag nickade. "Du har min uppmärksamhet".

"Det finns så otroligt mycket jag vill att du ska veta. Men först och främst vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar dig. Ibland så mycket att det gör ont. Och så mycket att jag sårar dig. Jag försöker mitt allra bästa för att inte såra dig, men jag är inte van vid saker som dessa. Jag är inte van vid att älska någon", han tog ett djupt andetag innan han fortsatte.

"Jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig. Du är mitt allt, min värld. Mina tankar kretsar kring dig dag som natt. Du betyder så mycket för mig. Du är så viktig för mig, och jag vet att jag inte har visat det på rätt sätt, och att det kanske förlorade sin mening men jag lovar att du är det. Jag lovar, Mirabelle. Jag älskar dina bruna ögon, jag älskar smilgroparna på dina kinder när du ler, jag älskar blicken du ser på mig med när du funderar på något, jag älskar hur du biter på pennan när du är nervös. Jag älskar hur det glittrar i dina ögon när något gör dig glad, och jag både älskar, men även hatar, tårarna du fäller när du är ledsen. Du är vacker fastän du gråter, älskling. Jag älskar att du släppte in mig i din värld fastän du är rädd, och jag älskar att jag får röra i dig fastän du inte tycker om närhet. Jag älskar hur försiktig du är, och jag älskar din osäkerhet"

"Jag vill att du ska veta att jag hatar när du är ledsen. Och vad jag hatar ännu mer är att jag orsakade det. Jag vill att du ska veta att varje tår du fäller gör mig ledsen, men helvete, jag älskar dig. Jag älskar dig så jävla mycket", mina ögon tårades upp och han fortsatte. "Jag ville inte bli kär, Belle, jag ville verkligen inte falla för dig, men någonstans emellan sättet du får mig att känna lycka och och sättet du säger mitt namn, insåg jag att jag inte hade ett val. Jag har redan fallit för dig. Jag älskar dig Mirabelle Jaqueline Izabellé Côté, och jag gör vad som helst för din skull. Vill du att jag lämnar dig ifred, så gör jag det, men jag är din om du vill det"

Han torkade bort en tår som rann längs med min kind och pussade mig i pannan. Jag mötte hans blick, såg tårar även rinna längs med hans kinder, och jag kunde se i hans blick hur svårt detta var för honom. Han menade det. Han menade varenda ett ord. Och jag visste det.

"Dante Sebastian Lindhe. Jag älskar dig också"

~~

Tack. Tack för era kommentarer, för era meddelanden på det förra "kapitlet" jag lade upp. Ni får en liten krossad tjej att må jävligt bra.

Kom ihåg att ta hand om er själva, och att aldrig ge upp.