ELEV » dante lindhe

43

BELLE

Klockan närmade sig halv elva nästa kväll. Ett par mjukisbyxor vilade kring mina ben och en tjock hoodie på överkroppen. Min fluffiga teddycoat drog jag över armarna och håret satte jag upp i en knut på huvudet. Det var kallt ute, så mina fula, slitna uggs stoppade jag fötterna i. En cigg placerades mellan mina läppar, och den tändes på när jag hade kommit utanför lägenhetshuset. Mina steg styrdes mot parken, och jag kollade på klockan. 22:39. Sex minuter kvar.

Desto närmare parken jag kom, desto högre blev min puls och desto svettigare blev mina handflator. Mina armar skakade, min kropp kändes tung och hjärnan gick på övervarv. När jag såg konturerna av en person så kände jag hur mina knogar spändes och tankarna virvlade omkring i hjärnan. Vem var denna person, och vad ville hen mig?

Personen svängde sig om och jag mötte dess ögon, ondskefulla ögon. "Vad vill du mig?" spottade jag ut, varifrån jag drog attityden vet jag inte. Det var en kvinnoröst som svarade mig, och när huvan på hennes jacka drogs ner kunde jag se vem det var. Rosa. Allting var så mycket mer logiskt nu, och alla trådar kopplades ihop. Rosa, denna Rosa var samma som var Dantes ex, som också varit min bästa vän, som svek mig, förstörde mig, skadade mig och hatade mig. Och nu var hon tillbaka, hon ville ha Dante, men hon ville också förstöra för mig. Rosa var ingen att leka med, hon hade kontakter överallt, hon var genuint farlig.

"Nämen, lilla prinsessan. Hur mår du då?" Frågade hon med ett flin på läpparna. Det där jävla fula flinet, jag ville bara slå henne rakt i ansiktet. "Jag mår jättebra, tackar som frågar, asshole" fräste jag och hon skrattade lite. "Vilken attityd, tjejen. Vad har jag gjort mot dig för att du ska våga tala sådär?", sarkasmen i hennes röst var tydlig och jag suckade. "Jag tror inte du har gjort någonting bra i ditt liv" var mitt svar och hennes irriterande skratt ekade mellan mina öron.

"Vad är det du vill?" Frågade jag och hon log mot mig, inte ett vänligt leende dock. "Nu börjar det låta bättre..." började hon och än en gång suckade jag. Den där självupptagna, irriterande jävla fittan. "Du ska låta Dante vara" var hennes fortsättning och jag hostade till. "Och vad händer om jag inte gör det?" frågade jag, så enkelt tänkte jag inte ge upp min Dante. "Jag tror inte du vill veta vad som händer. Men du vet nog att jag är kapabel till mycket. Julia kanske kan skadad, vem vet?"

Julia, Dantes dotter. Aldrig att jag skulle kunna riskera hennes välmående. "Du är helt jävla sinnessjuk, jag hoppas du vet om det" spottade jag fram och ett hårt slag på hennes högra kind avfyrades från min sida. "Våld löser inget från din sida, gumman. Dante är min nu, så länge du inte stör så kan jag sköta allting" viskade hon, rösten lät demonisk. Den här tjejen var fan djävulens tvilling.

Och när jag svängde om, gick därifrån, så var smärtan inom mig större än något annat. För jag hade mist Dante igen. Tårar rann ner för mina kinder, men jag brydde mig inte ens om att torka bort dem.

Jag tror den allra värsta stunden i livet är när man ser hela sitt liv falla samman, och allt man kan göra är att bara stirra blankt och låta det hända.