ELEV » dante lindhe

18

DANTE

Månen lyste upp hennes ögon när hon tittade på mig. Hennes blick tydde på att hon kände samma som jag, och att hon visste att det vi kände var något förbjudet men något så speciellt. Hennes rödtonade kinder var fuktiga av tårarna som hade runnit, de tårarna hon aldrig skulle borda behöva fälla. Jag förstod inte vad det var med denna person, men hon fick mig att vilja visa varenda positiv del av världen, hon gav mig en vilja att övertala henne om att världen inte vill henne illa, utan tvärtemot något gott. Att det är en god värld, trots att hennes världsbild är fylld av ondska, och att man kan må bra i en värld, trots att människor försöker trycka en neråt.

Men jag fick inte. Redan att jag satt hemma hos henne, på hennes balkong och granskade henne när hon andades in den giftiga röken från cigaretten mellan hennes pek- och långfinger, redan det var lite för mycket på gränsen till förbjudet.

"Vad tänker du på?", Belles röst var fortfarande lite skakig efter tårarna som runnit, och det gav mig bara mer lust att hålla om henne och se till att hennes tårar torkas bort och aldrig möter marken igen.

"Ärligt talat, så tänker jag på dig" svarade jag tyst och kunde se ett litet leende uppenbaras på hennes läppar. "Du är vacker, vet du om det?" Fortsatte jag, visste om att det var fel men kunde inte något åt det. Jag ville ha den här tjejen, jag ville ha henne. På alla sätt det bara gick.

Hon svängde blicken neråt och jag tycktes skymta en liten rodnad på hennes kinder. "Tack, Dante" svarade hon, tyst, men tillräckligt högt för att jag skulle höra. "Du också" fortsatte hon sedan och mötte sedan min blick. Cigaretten fimpade hon i askkoppen på bordet bredvid henne och vi båda reste oss för att återvända in i värmen. Hon gick framför mig och styrde stegen till rummet jag kunde gissa att var hennes sovrum, och kom ut någon minut senare i ombytta kläder. Även i fotbollsshorts och hoodie var hon det finaste jag har sett. Hennes hår låg nu löst över axlarna och åter en gång beundrade jag hennes skönhet, vilken jävla tjej alltså. Plus att de där shortsen fick hennes rumpa att se väldigt bra ut.

"Vill du ha en till cider?" Frågade hon och jag ryckte lite på axlarna, why not? Hennes steg styrdes till köket och hon återvände någon minut senare med fyra cidrar. Varsin drack vi under tystnad och sedan svängde hon blicken lite lurigt.

"Sanning eller konsekvens, Dante?", sättet hon sade mitt namn fick mig att vilja ha henne ännu mera och få henne att skrika mitt namn ännu högre.

"Sanning" svarade jag, visst, det var en lågstadielek men det kunde verkligen vara ganska intressant och det var en icebreaker i alla fall.

"Var det endast i syfte om att hjälpa mig som du erbjöd privatlektioner?"

"Nej"

"Vad annars då?"

"Jag vet inte vad det är med dig men jag vill bara ha mer och mer av dig", jag suckade lågt när jag yttrade det. Det var som en tyngd slängdes ner på mina axlar när jag erkände mina känslor både för henne men även för mig själv. Hon log och nickade i syfte om att jag skulle fråga nästa fråga.

"Finns det någon du verkligen hatar, och isåfall vem?" Var min fråga och jag såg hennes blick svacka omkring i rummet som att hon övervägde om hon ens skulle svara eller inte. "Du behöver inte svara om du inte vill" försökte jag lugna henne med och hon skakade på huvudet.

"Jag hatar min pappa, för att han förstörde hela min familj", hon svarade med blicken fäst vid några tavlor på hyllan hon hade fastskruvad i väggen. Jag reste mig upp för att se tavlorna på närmare håll.

Första tavlan var ett foto på en familj. En man stod med armen kring en kvinna med väldigt liknande ansiktsdrag som Belle. Framför paret stod det två flickor, en som klart och tydligt var Belle och någon annan som såg ut att vara något år äldre, det syntes verkligen att de var systrar i alla fall. "Vad heter din syster?" frågade jag med ett litet leende och hennes blick var vänd rakt ut genom fönstret.

"Hon hette Adrienne"