ELEV » dante lindhe

17

BELLE

Klockan närmade sig 17, jag hade lyckats svepa ihop en någorlunda fin middag och tagit fram två vinglas som min syster hade fått av vår farmor, men jag hade fått hålla som ett minne av Adrienne.

Min ork och mitt mående var fortfarande på 0, mitt förflutna hade förföljt mina tankar dom senaste dagarna och jag hade verkligen mått piss. Det började dagen efter att jag hade sovit med Dante, eftersom jag fick såna skuldkänslor för att jag inte kände skuldkänslor över att ha gjort det. Den dagen utvecklades till en bitande ångest som sedan ledde till detta, isolering i över en vecka. Första gången jag lämnade huset var idag när jag gick ner till den lilla äckliga matbutiken i närheten för att köpa ingredienser till pasta carbonara åt oss båda.

Dörrklockan ekade i huset och jag gick med snabba steg mot dörren. En kort check i spegeln, för att se om jag såg någorlunda okej ut, gav mig ett godkännande och jag log ett prövande leende mot spegelbilden. Okej, Mirabelle, you can do this.

Jag öppnade ytterdörren och möttes av ett par vackra ögon, det blonda håret och de snygga ansiktsdragen, tillhörande Dante. Dante Lindhe. Hans läppar formades i ett stort leende när han såg mig och han drog in mig i en snabb kram, och gav sedan en flaska vin i min hand. "Tack för att du hämtade vin, det kan behövas för att orka räkna" var de första orden vi yttrade efter de små hälsningsfraserna vi hade sagt direkt. Han nickade lite och log, samtidigt som han tog av sig sina skor och hängde upp jackan på en av krokarna jag hade i den lilla hallen som fanns i min lägenhet. "Vad gott det doftar, pasta carbonara?" Frågade han och jag nickade leendes. "Min favorit"

Vinflaskan förde jag till köksbordet och han följde efter. "Jag tänkte att vi skulle äta först och räkna sen, jag är dödshungrig" förklarade jag och han höll med mig. "Jag med" var hans korta kommentar och jag visade någon enkel handgest som skulle betyda något i stil med att han skulle sätta sig ner. Han förstod sen, och slog sig ner. Jag hämtade salladen jag även hade gjort och ställde den på bordet. "Nämen, sån lyx" yttrade han och jag skrattade. Vår diskussion kändes lite ytlig, nästan stel, och jag hoppades att det inte skulle vara så hela kvällen.

Efter en stor måltid pasta, några för många glas vin och en massa skratt och prat, hade vi förflyttat oss till soffan med både mattebok och våra vinglas. Jag gick en snabb sväng till köket igen för att söka efter snacks, men råkade hitta några cidrar i kylskåpet. "Vill du ha en cider?" ropade jag ut till vardagsrummet och fick ett javisst som svar. När jag återvände till soffan hade jag ett par cidrar i händerna och en chipspåse som jag höll i mellan mina tänder för att bära den trots att händerna var fulla. Och full var jag också påväg att bli.

"Vill du berätta om vad som har hänt?" Frågade Dante efter en stunds tystnad och jag suckade och skakade lite tveksamt på huvudet. Vad är det ens att berätta? Ingen förstår, ingen har gått igenom något liknande. Han greppade försiktigt, fjäderlätt tag i min hand och lät sin andra hand torka bort en liten tår som letat sig ner längs med min kind. "Du behöver inte" viskade han tyst och jag suckade irriterat åt tårarna som började rinna, varenda en jävla gång som jag tänkte på min syster.

Hans armar letade sig runt min kropp och han drog mig in i sin omfamning. Små rörelser gjorde han med sina fingrar på min rygg och hans beröring lugnade mig direkt, fick mina tårar att sakta torka in i huden och ögonen att sluta tåras upp. Vi satt sådär, i kanske tjugo minuter, sa inte ett ord till varandra, tills jag steg upp för att gå på cigg på balkongen.

Varför känns allt med honom så jävla bra?