ELEV » dante lindhe

30

BELLE

Tio dagar var ändå en relativt lång tid, så jag såg till att packa upp såpass mycket som jag hann under den korta tiden vi hade på oss att packa upp. En snabb dusch lyckades jag även hinna med, och även göra mig klar för middagen vi tydligen snart skulle äta. Ett par svarta kostymbyxor, en svart långärmad och vita skor var vad min outfit bestod av, ett tunt laget smink på ansiktet och håret som vanligt uppsatt. Zoe mötte jag i korridoren påväg till hissen, och vi bodde tydligen som tur på samma våning iallafall.

Vid middagen satte vi oss med Zoes rumskamrat. Lucas och hans kompani kom även och höll oss sällskap, och vi alla satt och planerade morgondagen, då vi tänkte dra ut och festa. Danska festlivet måste man väl också testa på.

Plötsligt fastnade min blick på någon som kom ingåendes i salen. En svart t-shirt som avslöjade hans tatuerade armar, och svarta jeans prydde hans kropp, det blonda håret låg lite rufsigt på huvudet och blicken var fullt koncentrerad på mobilen han hade i handen. Dante.

Han lyfte upp blicken från mobilen och tittade omkring sig, fastnade vid mig. Ett leende bildades på hans läppar och jag kände hur mina kinder hettades till lite, och jag tittade bort. Nästa gång jag såg upp, stod han med telefonen i handen igen och någon sekund senare plingade min mobil till.

Från: Dante Lindhe
18:33
Du är lika vacker som alltid.

Ett leende spred sig på mina läppar och jag klickade snabbt in ett svar.

Till: Dante Lindhe
18:34
kan vi ses ikväll? nånstans?

Jag visste inte om meddelandet var för mycket, men jag ville verkligen se honom. Tala med honom. Vi hade inte haft någon slags närhet till varandra de senaste veckorna och jag behövde honom.

Från: Dante Lindhe
18:36
kommer till ditt rum typ kl22

Till: Dante Lindhe
18:37
rum nr 332

Middagen avslutades sakta men säkert, efter middagen styrde jag mina steg ner till närmaste butik för att köpa lite snacks och vin, och tog mig sedan tillbaka till hotellet. I lobbyn såg jag Dante stå och prata med en annan av våra lärare, Linda, och hon såg ut att vara väldigt attraherad av honom. Ett litet sting avundsjuka spred sig genom kroppen och jag skyndade mig snabbt mot hissen för att ta mig till mitt hotellrum. Klockan var något före nio, och jag bestämde mig för att först lägga upp snacksen och sätta vinet i den lilla kylen som fanns i hotellrummet, och sedan ta en kort tupplur,  men bara en kort. Jag ville hinna fixa mig i ordning innan Dante kom.

Dock vaknade jag nästa gång av knackningar på dörren och efter en snabb blick på klockan kunde jag konstatera att det var Dante. Klockan var aningen över tio på kvällen, och här stod jag i minishorts och hoodie.

Trots det gick jag för att öppna dörren, och möttes, som förväntat, av Dantes ansikte. "Kom in" sade jag tyst och han log lite, steg in och stängde dörren efter sig. Han tog av sig sina skor, eller well, sina Adidas-slides och stannade sedan med blicken på mig, granskade mig, från topp till tå, och tillbaka till toppen. "Erhm... jag hade tänkt fixa mig lite men jag lyckades somna istället", plötsligt blev jag osäker och kände mig ful och äcklig. Tänk om Dante inte ville se mig såhär.

"Mirabelle Côté" mumlade Dante tyst och mötte min blick. Jag kände hur rysningar spreds genom hela kroppen och min andning blev lite tyngre, bara av sättet han uttalade mitt namn. Han fick det att låta vackert igen. "Jag tycker du är det vackraste jag någonsin har sett" viskade han och lät sin arm slinka runt min midja för att dra in mig i en omfamning. Jag kramade tillbaka, lät händerna vila kring hans nacke och gömde ansiktet in mellan hans axel och hals. "Och, du ser jävligt sexig ut i myskläder", han viskade det så tyst att det knappt hördes, men jag hörde det. Jag skrattade tyst åt hans kommentar.

"Jag har saknar dig" mumlade jag tyst och han kramade om mig hårdare. "Jag har saknat dig också" svarade han och ett löjligt stort leende spreds på mina läppar. "Jag vet att vi inte borde hålla på såhär, jag vet att det är fel och så vidare, men jag vill inte vara utan dig såhär länge igen. Jag vill vara med dig, Mirabelle. Hellre riskerar jag allt, jobb, respekt, vad som helst", Dante pratade sakta och svagt, nästan som om han skulle vara rädd för min reaktion. Och det kunde jag förstå, med tanke på mitt ansiktsuttryck i den stunden. Jag var rädd. Livrädd för att falla.

"Dante... jag- jag kan inte..." började jag tyst, stammade fram orden. Kände tårarna välla fram i ögonvrån. "Vad är det Belle? Förlåt, jag borde aldrig sagt något. Ska jag gå?", Dante verkade få någon slags inre panik och jag kände bara hur tårarna började rinna ner längs med kinderna, trycket över bröstet ökade och det kändes som om väggarna närmade sig hela tiden. "Jag kan inte binda mig. Jag får inte falla för dig", han uppfattade troligtvis knappt orden eftersom min röst var full av panik och tårar. "Varför får du inte falla för mig, Belle?" Frågade han, och tog emot mig när jag höll på att falla framåt. Han strök sin hand över min rygg och styrde oss båda för att sitta ner i sängen i rummet bredvid. Dantes armar hölls runt mig, han ritade små figurer på min rygg med sina fingertoppar, men mina tårar fortsatte rinna. Jag hade fallit för honom. Jag var kär i Dante Lindhe.

"Dante, jag dör om jag blir sårad igen"