ELEV » dante lindhe

10

DANTE (yup ni fick ett från hans perspektiv också)

Jag parkerade min ganska nyinköpta Audi på parkeringsplatsen tillhörande lägenhetshuset jag bodde i. Nyckeln svängdes om och fick sedan sin väg ner i min rockficka, och därmed stängdes bilen av. Jag tog min väska och styrde stegen ut från bilen, mot trapphuset som skulle leda till lägenheten jag bodde i. Mina tankar var bara kring en sak, och jag visste precis vad. Trots att jag försökte mitt bästa för att skjuta bort dessa tankar var det inte så enkelt.

Den där Mirabelle. Mirabelle Côté.

Det var någonting med henne som drog mig så mycket till henne, och tro inte fel nu, det var inte därför jag erbjöd henne privatlektioner, eller iallafall inte bara därför. Jag ville faktiskt hjälpa henne också. Men någonting med hennes svaga röst, simpla klädstil, blyga framstående och vackra ansikte som bara fick mig att inte vilja titta bort. Jag ville ha mer, så mycket mer, men det var så förbjudet att jag verkligen inte kunde göra det, egentligen fick jag ju inte ens tänka så.

Hon verkade så mystisk, ett mysterium jag ville lösa. Orsaken till hennes dystra blickar, hennes tysthet, varför ett leende knappt syns på hennes läppar och varför hon alltid stod på sidan om. Jag ville veta allt. Mest av allt ville jag ha henne, jag ville det så mycket. Vad fan är det den här tjejen gör med mig?

Min kropp styrdes direkt mot duschen, i hopp om att helt enkelt få bort mina tankar från henne. Jag duschade snabbt bara för att skölja bort de smutsiga bakterier som yrade i en skolas luft, och knöt sedan en handduk runt midjan innan jag styrde stegen mot köket för att tillreda någon slags middag åt mig. Mitt i matlagningen ringde min mobil, och jag svarade på samtalet utan att direkt kolla vem det var.

"Heeeej!", det var Julias glada röst som hördes och ett leende växte på mina läppar. "Hej älskling, hur är det med dig då?" frågade jag och rörde om i kastrullen jag hade på spisen, jag hade en tendens att lyckas bränna mat då och då. "Det är jättebra, men jag saknar dig jättemycket" svarade hon med en lite ledsen ton på slutet. "Men gumman då, jag saknar dig också. Ska vi göra någonting kul imorgon?" föreslog jag och kunde se framför mig hur hennes leende blev större. "Jaaaa!", glädjen i hennes ton gick inte att missa. "Då ses vi imorgon älskling!", även jag log stort. "Det gör vi, vad ska vi göra för något?" frågade hon och jag funderade lite. "Vi kollar det imorgon?", det var mer som ett konstaterande än en fråga. "Okej". "Hejdå älskling".

"Hejdå, pappa"