ELEV » dante lindhe

27

BELLE

02:37
28 oktober, 2015

Dörrklockans signal ekade mellan väggarna och väckte både mig men troligtvis även alla andra i huset. Tröttsamt tog jag mig upp ur sängen, tittade snabbt på klockan. Nästan tjugo före tre på natten, vem plingar på dörren den tiden? Jag drog en morgonrock över mig för att skydda min bara hud mot den svala luften. En oroväckande känsla låg som ett tungt täcke över mig och jag förstod ganska snabbt att något var fel. På vägen till hallen kikade jag snabbt in i Adriennes rum, men såg att hon inte var hemma. Kanske hon ännu var ute men sina kompisar, hon brukade festa med dom ganska ofta.

Jag trippade ner för trappan i det stora egnahemshuset vi bodde i, och hörde samtidigt hur någon, som hunnit före mig till dörren, öppnade den. Mina steg styrdes ändå hela vägen fram till hallen och jag såg min mamma stå där, i en likadan morgonrock som den jag bar. "Hej älskling, allt är okej, gå och lägg dig igen" viskade hon tyst och jag tittade fundersamt på de två personerna som stod i dörröppningen. "Mamma, varför står två poliser i vårt hus?" Frågade jag, skräckslaget, och en av poliserna tittade med en medlidande blick på mig. "Jeanne Côté?" Frågade den andra polisen, Jeanne var min mammas namn. "Ja, det är jag", mamma hade en lika orolig blick som jag och försökte än en gång få mig till sängs, dock förgäves.

"Kom, vi sätter oss i köket och pratar" föreslog mamma, verkade ha tytt på den blåklädda mannens blick att det var något seriöst.

"Är Adrienne Côté din dotter?" var nästa fråga när vi slagit oss ner, jag i mammas famn, trots att jag var en tonåring redan men jag var verkligen livrädd. Något dåligt hade hänt. Det förstod vi alla. "Ja, det är hon, vad har hänt henne?"

"Adrienne Côté blev mördad inatt". Dessa fem ord förändrade min värld, förstörde min värld. Mammas skrik ekade i huset och jag tappade andan. Mitt synfält blev suddigt, och min kropp började skaka. Det här måste ju vara ett dåligt jävla skämt. Adrienne kan inte ha blivit mördad, det är bara sådant som händer i dåliga filmer.

"Det här är inte fucking sant. Vem fan är ni som kommer in i vårt jävla hus på natten och satan ljuger om att min älskade dotter skulle blivit mördad? Vem i helvete skulle ha viljat mörda henne? Hon var älskad av alla", jag hade aldrig hört mamma svära sådär mycket.

Men poliskonstapelns blick berättade för mig. Detta var inte ett skämt. Detta var verklighet. Den fruktansvärda, dystra, äckliga, hemska jävla verkligheten vi nu hade framför oss. Det var på riktigt. Jag ställde mig upp, slog handen rakt in i stenväggen framför mig. Slog tills jag kände två armar dra bort mig från väggen. Jag såg hur det rann blod från mina knogar, men jag brydde mig inte. Det fick inte vara sant. Men det var det. Det var verkligen det.

"Ssch, lugna dig", den kvinnliga poliskonstapelns röst försökte lugna mig och jag drog mig ur hennes grepp. "Rör inte i mig" försökte jag få fram, men min röst bedrog mig. Istället föll jag ihop på golvet, lutade huvudet mot mina knän och kände hur hela min kropp skakade. Jag bad till Gud, jag som aldrig ens hade trott på Gud förut, att detta inte skulle vara sant. Att detta var en mardröm som jag snart skulle vakna upp från. Mina långa fingernaglar trycktes in i min hud på handleden, i ett desperat försök att få ut den psykiska smärtan. Men det gick inte. Det kändes inte ens. Min smärta inombords var för stor.

Min mammas armar lades runt min kropp och hon gömde huvudet i mina axlar, strök mig över ryggen och istället för att bara försöka lugna mig, grät hon med mig.

Det var först veckor senare som vi hade samlat oss tillräckligt för att kunna få reda på orsaken, men när vi fick veta att min pappa var grundorsaken till allting, kollapsade vi igen. Hela familjen hade splittrats på en natt.

Pappa fick inte komma på hennes begravning. Ingen ville ha honom där, alla fick reda på att det var hans fel. För att han skulle jobba i den där jävla maffian, och skaffa några fucking fiender åt sig. Som gav sig på hans dotter.

Veckor, månader och år gick, jag kände mig tom. Helt tom. Min syster var min andra halva, jag älskade henne mer än jag älskade mig själv. Och jag slutade helt och hållet att älska mig själv när hon dog.

Det tog inte länge innan jag flyttade, först bodde jag hos min mormor en stund, men lite senare flyttade jag till en egen lägenhet. Trots att jag och min mamma hade försökt finnas där för varandra efter att detta hade hänt så förstörde det mig mer och mer, varje gång jag såg henne. Det påminde mig för mycket om familjen jag en gång hade haft.

Pappa och mamma skildes direkt, han flyttade någonstans, ingen visste väl något om honom efter det. Och ingen vill veta det heller. Han förstörde oss, han förstörde mig.