ELEV » dante lindhe

inte ett kapitel

Hej. Och förlåt om ni trodde detta var ett kapitel. Jag har bara lagt märke till att läsarantalet har ökat en aning på denna bok, och ville försöka få någon nytta utav det också.

Så, jag vill berätta en liten historia för er.

Det var en gång en flicka, hon hade tre systrar och föräldrar som älskade henne mest av allt. Ekonomin i familjen var bra, hon hade mycket vänner, skolgången gick bra. Denna flicka levde i ett fint hus med sin familj och sin katt, hon trivdes hemma och hade verkligen roligt. Hon älskade att leka utomhus, speciellt på våren, men älskade även höstlövens färger. Ally fascinerade denna lilla flicka. Men trots det, trots att hennes liv var ytligt så perfekt, trots att hon hade allting, så räckte inte detta till.

Åren gick, hennes mående blev allt sämre och sämre för varje dag som gick. Först förstod hon inte själv alls vad det var hon kände. Varför blev hon ledsen så här mitt i allt? Vad var den där tryckande känslan i bröstet, varför kändes det som om väggarna närmade sig henne, varför kände hon hur andningen försvårades och till slut, varför skakade hela kroppen, varför rann tårarna, varför skrek hon, varför trodde hon att hon skulle dö?

Och sakta men säkert, förstod hon att detta hon kände var ångest. Och att ledsamheten, tårarna som rann varje kväll, smärtan inombords, det var en depression som spökade inom henne.

Den här flickan är jag. I denna stund av berättelsen är jag elva år gammal, året är 2012, och mina första sår på handlederna har uppkommit. Jag försökte tala med skolhälsovårdaren om vad jag kände, men hon tog mig inte på allvar. Inte "kunde ju någon så liten må dåligt", tycker man, tydligen. Det här förvärrades med åren. Såren på armarna ökade, ökade. Benen blev nästa offer. Panikattackerna ökade, ångesten tog över mig. På sexan försökte jag ta mitt liv. Men ingen tog mig då heller på allvar, för varför skulle nu en flicka som inte har några problem alls i livet, kunna må dåligt? Det var bara "okej" att må dåligt, om någon nära dog, om dina föräldrar var skilda, om du hade en sjukdom, vad som helst så länge det fanns en orsak. Men att bara må dåligt, det gick inte för sig. Att inte ha något som triggade igång ens psykiska ohälsa, det var fan inte okej.

I sjuan bytte jag skola, och jag minns ännu idag när min tröjärm i misstag åkt upp lite, och direkt första veckan hörde jag någon av de äldre flickorna kalla mig för "attentionwhore", "psykfall". För det är ju tydligen det man är, när man mår såpass dåligt att man måste ta itu med ohälsosamma metoder för att dämpa ens inre demoner.

I åttan sökte jag hjälp igen, jag började märka hur ångesten började bilda sig till en socialfobi, och då fick jag träffa skolkuratorn och talade med henne. Hon var den första som tog mig på allvar. Hon hjälpte mig, såg till att göra övningar med mig för att kunna förebygga sociala ångesten, hon checkade hur jag mådde varje vecka. Men, för mig hade det redan gått för långt. Jag skämdes så mycket över mitt mående, att jag inte ens vågade berätta allt, för det jag hade lärt mig under min barndom var att det fan inte är okej att må dåligt. Och det trodde jag ju på.

Jag har varje år sedan dess på ett eller annat sätt försökt ta mitt liv. Det är hemskt, det är verkligen det. Jag har rökt i snart tre år nu, och jag började röka för att jag visste att det skadade mig. Nuförtiden är jag beroende. Jag är beroende i en av de enda saker som får mig att glömma, som dämpar ångesten. För det är vad jag har lärt mig. Att jag skulle dämpa ångesten på vilka sätt som helst, men fan inte tala om den.

Och det är FEL. Du ska inte behöva ta till dig ohälsosamma metoder för att dämpa din ångest eller ditt mående. Du ska berätta för någon om du mår dåligt, du ska försöka tala med någon. För någon där ute, någon kommer förstå. Fastän det känns som om ingen kommer kunna hjälpa dig, så finns det alltid någon som kan det. Jag fick rätt hjälp först i slutet av 2017, efter att redan ha mått uselt i fem år. Jag berättade för min psykolog hur svårt det är för mig att vara helt ärlig med psykologer, och det fick honom att förstå mig ännu bättre. Jag fick en diagnostiserad socialångest och depression, och för mig var det iallafall otroligt skönt att äntligen ha fått dem diagnoserna för då är det så mycket enklare att jobba med dem och få rätt vård. Om tio dagar ska jag börja med ADD-utredningar. Jag har fått ångestdämpande mediciner och antidepressiva. Och vet ni vad? I förrgår hade jag en presentation framför klassen, och det var första gången sedan sexan jag kunde hålla en presentation utan att antingen få eller vara snäppet från en panikattack. I förrgår kände jag ingen ångest, ingen panik alls.

Du är inte sämre för att du måste ha en medicinering, du är inte sämre för att du har diagnoser, eller en mental ohälsa. Du är precis lika värdefull, och jag älskar dig. Så snälla, stanna, kämpa, orka ännu lite till. För en dag kommer du kunna se tillbaka och tycka att det var så jävla värt det.

Angående berättelsen som jag skriver, Mirabelle är på flera sätt väldigt lik mig själv, en osäker person som ger folk som inte förtjänar det för många chanser, som helst bara blandar in i folkmassan och inte syns, hörs eller märks, som enkelt isolerar sig och är extremt känslig, minsta lilla sak kan dra henne itu. Och för mig hjälper det verkligen att ha Mirabelle som mig själv. För det blir som ett sätt att skriva av mig, som ett sätt att bevisa att om det kan gå bra för Mirabelle, så kan det gå bra för mig.

Det måste inte finnas en konkret orsak för att må dåligt. Det måste inte ha hänt något, psykisk ohälsa kan triggas utan någon orsak bakom det hela. Och ingens mående är mindre viktigt än något annat, något som för dig kanske inte är en big deal, kan för någon annan splittra hela deras värld. Kom ihåg att alltid finnas där för varandra, och alltid ta hand om varandra, för en dag kanske den du bryr dig om inte finns där längre, och då är det försent att visa din kärlek.

Nej, jag mår inte perfekt ännu idag. Men jag är okej. Och ibland är okej tillräckligt.