ELEV » dante lindhe

35

BELLE

Jag kände hur någon höll i min hand. Mina ögonlock låg tunga över mina ögon och hur jag än försökte öppna dem gick det inte. "Vad är det som händer med hennes andning?", jag hörde en väl bekant men ändå främmande röst ljuda i rummet. En dörr öppnades, några meter ifrån mig. "Nåja, alla ut, vi måste göra undersökningar", den här gången var det en mörk manlig röst, inte mörk på det sättet som Dantes var utan mer som om detta bara var en gammal gubbe som talade. Något stack till lite i min arm och jag försökte dra undan den, vem fan sticker mig? Jävla idiot.

"Mirabelle, försök vakna, öppna dina ögon", det var en mycket ljusare kvinnoröst som talade nu och jag suckade inombords. Ja men fan, det har jag ju inte ens tänkt på, att försöka öppna ögonen, fan vad smart du är, tantkärring. Och så stack det till i armen igen och jag kände ilskan bubbla inom mig. Var fan är jag, varför ser jag ingenting, och varför i helvete sticker dom mig i armen?

Ett par omgångar av "försök öppna ögonen, du klarar det" senare så lyckades jag faktiskt få upp mina ögon, och jag såg nu vad det var som stack mig i armen. Dropp. Varför hade jag dropp? Varför hade jag sjukhuskläder på mig?

Varför var jag på sjukhus?

Och allt uppenbarade sig framför mig. Spritflaskan i handen och medicinplattan i andra handen, det enda jag hoppades på var att sluta känna. Att få undvika verkligheten, om ens bara för en stund. Men här låg jag. På sjukhus. I liv. Och verkligheten gjorde nu mer ont än före, för när jag insåg att jag hade varit så krossad att jag var kapabel att försöka ta mitt liv, då insåg jag också hur mycket jag hade fallit för Dante. Och hur mycket jag ville ha honom tillbaka.

"Är Dante Lindhe här?" var det första jag frågade och sjuksköterskan nickade lite. "Om du talar om den stiliga blonda mannen, ja, han har varit här i tre dagar i sträck nu men vi var tvungna att skicka hem honom. Stackaren hade varken ätit eller sovit ordentligt", vänta va, tre dagar? "Hur länge har jag legat här?" var min nästa fråga och ryckte till samtidigt som sköterskan satte någon kall vätska vid mitt armveck för att troligtvis bedöva området eller rengöra det, vad vet jag?

"En vecka nu, vi var oroliga ett tag, men allt verkar ordna sig. Du kommer måsta ta mediciner varje morgon under två månaders tid, men förövrigt löste sig allt"

"Vem var det som höll mig i handen nyss?", min röst var svag, knappt hörbar, men sjukvårdaren som stod på min högra sida hörde ändå. "Vi kan snart skicka in henne, vi måste bara göra dessa prover klara" förklarade hon med en vänlig röst och jag suckade lite. Henne?

De tog några prover, frågade hur jag kände mig, förklarade något om tvångsvård eller möjligtvis bara tvångsmässiga psykologbesök jag måste börja med och jag bara nickade trött. Sjuksköterskan förklarade att jag skulle få försöka äta om någon timme och före det skulle denna mystiska person få komma in och hälsa på mig.

Jag hörde dörren öppnas, och fäste direkt min blick ditåt. Vad jag såg chockerade mig. För visst stod där en kvinna, två år äldre än mig, med samma mörka nyans på håret som jag, samma färgs ögon som jag och samma solkyssta hud som jag hade.

Visst var det min syster som stod där. Adrienne Céline Lynette Côté.

Min syster som varit dödförklarad sedan 2015.