ELEV » dante lindhe

42

BELLE

Med snabba steg sprang jag mot Dantes bil som väntade på mig utanför Ica. Vi hade åkt tillsammans från skolan till Ica för att sedan åka hem till honom, och jag hade bara varit inne och köpt lite snacks när jag hade fått det där meddelandet. Mina händer skakade och paniken växte sig stor inom mig. Borde jag berätta för Dante om meddelandet?

Från: Okänd
Mottaget: 16:35
Våga inte berätta för Dante. Det kommer sluta illa.

Och där fick jag mitt svar. Jag kunde inte berätta för honom, jag ville inte oroa honom. Min hand greppade tag i bilhandtaget och jag satte mig snabbt i passagerarsätet, försökte andas lugnt och låtsas som om allt var okej. "Är allt bra? Du ser ut som om du sett ett spöke" frågade han och jag tvingade ut ett falskt skratt. Sett ett spöke, snarare fått ett meddelande av ett.

Till: Okänd
Skickat: 16:37
vad vill du att jag ska göra?

Från: Okänd
Mottaget: 16:38
Möt mig imorgon kväll. 22:45. Parken nära dig.

Jag visste precis vilken park personen pratade om, och trots att jag även visste att det var en dålig idé att träffa personen i fråga, speciellt så sent, så kunde min dumma hjärna inte göra annat än att skriva ett okej som svar. Vad borde jag ha gjort? Skitit i det och kanske riskera hela Dantes rykte och framtida jobbmöjligheter? Visst, han skulle sluta jobba på skolan, men tills det så skulle verkligen ingen få veta någonting. Och riskera hela mitt rykte, riskera att bli utslängd från skolan, hela min utbildning? Jag kunde inte sätta allt på spel.

"Förresten, jag kommer måsta jobba i någon månad längre än tänkt eftersom de inte har hittat någon ersättare ännu", och det gjorde fan inte saken bättre iallafall. "Okej, hoppas de hittar någon snabbt" svarade jag och suckade, tittade ut genom fönstret. Allt började ju bli så bra. Adrienne var tillbaka, jag och Dante hade äntligen blivit seriösa och allt var påväg mot det bättre. Men så hände det här. Det där jävla meddelandet.

Jag kunde ju inte annat än hoppas på att det bara var någon som drev med mig, men tills jag var säker på det, så måste jag ta det seriöst.

Dante körde in till parkeringen vid hans lägenhetshus och när bilen stod stilla klev jag direkt ur. Med en snabb takt på stegen gick jag mot dörren, knappade in dörrkoden och gick upp för trappstegen för att vänta utanför hans dörr. Jag hörde hur Dante skyndade sig efter mig och samtidigt som han låste upp dörren frågade han om något var fel, och vad som var fel. "Allt är bra Dante, jag är bara trött" förklarade jag med ett påklistrat leende. Han nickade lite fundersamt mot mig men godtog min lögn och gick in i lägenheten. "Välkommen till mitt crib" sade han och jag fnissade lite. "Ja, här har man ju aldrig varit förut".

Vi låg i hans säng och såg på film, åt snacks och hade sex. Och jag insåg hur jag för varje sekund började älska honom mer och mer. Jag ville inte låta honom gå, men jag kunde inte undgå tanken, vad om jag var tvungen? Tänk om det skulle vara det bästa för oss båda?

Han räddade mig, älskade mig, och ingen av oss hade någon aning vad som skulle hända till näst. Han visste inte ens att någonting är fel.

Förlåt för att jag ljög för dig Dante och inte berättade allt. Förlåt, älskade du. Jag hoppas jag inte förstör allt nu.

————

Förlåt för den dåliga och oregelbundna uppdateringen på denhär boken. Allt är inte riktigt okej just nu med mig och jag försöker bara typ lösa mina problem först.

Kapitlen kanske är sämre och jag är verkligen missnöjd med detta kapitel, men det är så svårt att skriva när ens hjärna är ockuperad med dåliga tankar, och fastän jag älskar att skriva så vill jag inte göra er besvikna med dåliga kapitel.

Jag hoppas ni förstår, jag älskar er. Förlåt.

Jag lyckades falla tillbaka en gång till, och jag är inte stolt över det.