Leendet på hennes läppar

Kapitel 1

(Trevlig lässtund, skriv gärna vad ni tycker. Kram)

"Hope" utbrast Einar i en glad stämma när han fick syn på mig inne på dagiset. Jag sprack genast upp i ett leende över att få se min fyraåriga lillebror så uppspelt. Det är en standard att jag hämtar honom vid 15.00 tiden varje dag, enligt mig är det den bästa tiden på dagen. Att få se honom så glad och lycklig när jag kommer värmer i mitt hjärta. Han hade längtat efter mig och jag efter honom.

Sprallig och fylld med energi kom han springandes okontrollerat snabbt mot mig. Det nya jensen i mjukt material som jag köpt var något för långa för honom och jag såg framför mig att han kunde snubbla när som helst.

Som tur var trillade han till precis i samma ögonblick som jag lyfte upp honom i min famn. Jag lämnade en puss på hans huvud och drog honom mot mig i en varm kram.

"Har du haft en bra dag?" jag kollade in i hans kristallblå ögon och väntade förväntansfullt på ett svar. Han nickade ivrigt och berättade om sin dag något osammanhängande. Jag förstod att dagisgruppen hade varit i drakparken. Hans favorit lekpark som vi tillbringade större delar av dagarna i.

Med honom på min höft fortsatte vi in i dagislokalen för att hämta hans saker och säga hejdå till fröknarna och de andra barnen.

Att hämta min lillebror var en av många saker jag skulle hinna med under en dag. Efter att vår mamma fick besked om cancer fick jag kliva in och ta rollen som vuxen för att få allt att gå ihop. När jag tänker tillbaka på den tid som gått sedan allt vände, kan jag inte förstå att det redan gått fem år sedan mamma fick besked om lungcancer. Strax efter förstod hon även att hon var gravid igen. Det var efter det som allt blev tuffare. Vår pappa lämnade oss i sticket när det enligt honom blev för mycket. Jag var 14 år gammal och förstod redan då vilket ansvar jag skulle få i familjen framöver.

Einars dagisfröken Lotta hade kommit fram till oss. "Tack för idag Einar, vi ses imorgon och vet du vad? Då ska vi besöka din favorit park igen." Han gav ifrån sig ett glädjetjut och hoppade upp och ner på stället.

Lotta rufsade till hans blonda hår. "Glöm inte matsäck." påminde hon mig. "Och juste, lämnar du av honom lite tidigare imorgon?" Jag mötte hennes blick och nickade. Lotta är en av få personer som ställt upp för mig genom åren. Hon är en äldre kvinna i sina bästa dar som aldrig skulle tänka sig gå i pension. Hon brinner för sitt yrke som dagisfröken och älskar att ta hand om barn.

Lotta är medveten om att jag börjar tidigt på fredagar och finns därför tillgänglig på dagiset lite tidigare än vanligt så jag kan lämna Einar och komma i tid till första lektionen. Så vida jag kan minnas har hon alltid hjälpt mig när jag behövt. Hon vet hur situationen ser ut hemma hos oss och finns där för mig när jag behöver hjälp av en annan vuxen. Detta uppskattar jag otroligt mycket eftersom att jag inte har några släktingar att vända mig till. Jag kan bara föreställa mig hur annorlunda situationen hade sett ut ifall jag hade haft våran mormor och morfar vid min sida.

"Är det okej för dig?"

Hon viftade med handen. "Hope, fåna dig inte, du vet att jag mer än gärna tar emot honom lite tidigare på morgnarna." hon hukade sig ner till Einar. "Vet du vad vi kan göra då?"

Einar skakade ivrigt på huvudet "Gå till drakparken?" Lotta skrattade till.

"Det ska vi göra senare på dagen men på morgonen kan vi sätta igång en bröddeg som vi kan äta senare på dagen." Einar nickade. Jag log brett och omfamnade henne i en kram när hon rest sig upp.

"Tack så mycket, Lotta"

"Men lilla vännen, du vet att jag finns här för dig." Jag drog ifrån och nickade, sedan sträckte jag mig ner för att fånga Einars hand.

Hans hylla var var fylld med teckningar som han antagligen ritat under dagen och på krocken hängde ytterkläder och en kasse med reserv kläder ifall ombyte var i behov.

Jag stödde ena knät i marken för att komma ner i samma längd som honom. Tillsammans krånglade vi på honom jackan och när det kom till skorna stödde hans sig med handen på min axel så han skulle behålla balansen medan jag trädde på skorna en efter en på hans små fötter. Vi avslutade med mössa och hans små vantar eftersom att september vädret började bli allt kallare. Det kändes jobbigt att erkänna att sommaren var över men hösten var officiellt här vilket man fick acceptera.

Einar försökte övertala mig hela vägen ner till bilen att vi skulle stanna vid drakparken för att leka. Såklart kunde jag inte säga emot hans hundögon och gick med på att vi kunde stanna där en snabbis.

"Hope" sa han tyst när jag knäppte fast honom i bilbarnstolen i baksätet. Jag mötte hans små hundögon och nickade.

"Är du arg för att vi ska stanna vid draken?" Han lät skamsen och släppte inte blicken på sin plastdrake han höll i handen.

Jag ryckte lite lös i hans kinder och pussade honom på pannan. "Självklart inte, det är klart vi stannar där en kort stund om du vill det." han sprack genast upp i ett leende.