Leendet på hennes läppar

Kapitel 53

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

Dagen därpå inträffade avslutningen på morgonen, vilket jag var tacksam över. Einars julavslutning var runt 10.00 tiden och det sista jag ville var att inte missa den. Jag skulle aldrig någonsin låta honom vara ensam bland föräldrar och barn. Mamma hade vaknat upp otroligt trött, tröttare än vanligt. Tankar sprider sig i huvudet när hon inte är som vanligt. Är det den nya cancern som gör henne så här? Helt klart skulle vi besöka sjukhuset imorgon ifall hon inte blev bättre. Något är på gång. Jag känner det på mig.

"Det är jätteviktigt att vi inte kommer för sent, jag vill inte att han ska känna sig ensam när han ser alla de andra barnens familjer."

"Hope ta det lugnt, vi kommer inte komma sent."

"Om rektorns tal drar över en minut så är hela schemat förstört och det vore tragiskt att få ogiltig frånvaro sista dagen på terminen. Jag som har perfekt närvaro."

"Schemat?"

"Ja, jag har planerat hela dagen till punkt och pricka."

"Kvällen också? För jag hade tänkt fråga över dig på middag hos mig." jag mötte hans ögon.

"Jasså, det låter romantiskt."

"Mm, det vill du inte missa"

Sam rullade in på skolans fulla parkering. Inte en parkeringsplats syntes till, jag blickade ner på klockan.

"Nej, nej, nej det här händer bara inte." Sam stannade utanför ingången och saktade in. Jag kollade irriterat på honom.

"Vad gör du? Gasa på."

"Hope, hoppa ut, gå in, få närvaro och ta plats åt mig i aulan så kommer jag sen."

"Det är taskigt"

"Tro mig min närvaro är redan åt helvete." han flinade mot mig.

"Okej, okej" jag samlade ihop mina saker jag hade i knät. "Smsa när du är på väg in, jag tar en plats åt dig."

Avslutningen var fin, men mina tankar var mestadels på klockan. Den tickade iväg snabbare än vad jag räknat med och alla lärares tal tog för lång tid.

När klockan var 9:45 var pulsen hög, jag vände blicken på Sam som satt bredvid mig i den fyllda aulan.

Jag lutade mig och viskade. "Vi kommer inte hinna" han drog blicken på mig.

"Då drar vi nu då."Han var påväg att resa sig upp men jag hindrade honom hastigt.

"Nej nej, rektorn har ju inte pratat än" han flinade mot mig.

"Shit i rektorn, det är samma jävla tal varje gång. Jag kan berätta det i bilen ifall du vill." han flinade mot mig, jag log. Det var sant.

Jag övervägde om jag skulle att sitta kvar eller gå. Jag ville gå, det var det enda rätta men att resa sig upp helt plötsligt skulle innebära att alla skulle vända blickarna på oss.