Leendet på hennes läppar

Kapitel 14

(Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

En vecka hade passerat och alla stirrade fortfarande på mig så fort jag satte fötterna i matsalen för att äta lunch.

Hur länge ska det här pågå?

"I några veckor till, sen börjar ett nytt drama" det var så Sam hade sagt för en vecka sen när vi stod inne på skolans toalett och jag oroade ihjäl mig. Antar att min oroar inte var i onödan. Jag hoppas att ett nytt drama börjar snart för jag vet inte om jag klarar av att ha den stora uppmärksamheten från hela skolan så mycket längre.

Jag kan inte gå igenom korridoren, matsalen eller vara i klassrummet utan att höra viskningar runt mig. Visserligen behöver inte alla viskningarna vara om mig, men i de flesta fallen är det ganska tydligt att de pratar om mig, speciellt när jag känner att jag får de brännande blickar på mig.

Mina händer höll fast matbrickan med ett hårt grepp för att minska risken att råka tappa brickan på någon igen. Det vore så förnedrande om jag skulle råka göra det. Då vet jag ärligt talat inte om jag skulle våga vista mig i matsalen längre.

"Hope är det du?!" Jag vände mig hastigt om för att se vem som ropat på mig. Men kom genast på mig själv att ta det lugnt. Varför blir jag alltid så ivrig när någon ropar mitt namn?

Mia och Fia stod på ett kort avstånd ifrån mig. Mia lite framför Fia.

Jag greppade ännu hårdare tag i brickan för att undvika att slänga all mat på Mia.

"Oj oj oj" skrattade hon och backade lite försiktigt. "Det var nära" retades hon. Jag rodnade. Tänk om jag råkat kasta maten på henne.

För säkerhetskull tog jag ett steg tillbaka och log lite blygt mot dem.

"Förlåt jag vet inte varför jag aldrig lär mig." förklarade jag "Att råka kasta mat på någon är det sista jag vill göra" båda sprack upp i ett leende.

"Du får gärna sätta dig med oss?" erbjöd Mia sig. Jag kände glädjen sprida sig och kunde inte sluta tänka på att det nog är första gången någon frågat mig det sen jag började i gymnasiet.

"Jättegärna, om det går bra för er?"

"Sluta upp med det där, det är klart det är okej" tjejerna tog täten för att leta efter ett tomt bord. Precis när vi fått sikte på ett ropades mitt namn igen, jag vände mig hastigt om och såg Sam och hans gäng sitta runt sitt vanliga bord i mitten av matsalen en bit ifrån oss.

"Sätt er här" ropade han högt så hela uppmärksamheten lades på oss. Måste han alltid göra så uppmärksamheten kommer på mig? Jag är tillräckligt obekväm med att alla kollar på mig efter "kasta mat" händelsen som inträffade förra veckan.

Jag visste inte vad jag skulle svara men beslutade mig för att gå på samma väg som förra gången han erbjöd en plats åt mig. Det är den enklaste vägen konstaterade jag.

"Jaha, nej...nej vi ska sitta här." sa jag och nickade mot det tomma bordet framför oss. Han sjönk ihop lite grann men jag ignorerade honom och vände mig tillbaka till tjejerna som stod med öppna munnar. Jag rynkade ögonbrynen.

"Är du dum eller?" Frågade Mia och Fia samtidigt med höjda ögonbryn. Hjärtat pumpade lite snabbare. Sa jag något fel?

"Man tackar inte nej till ett erbjudande att sitta med de grabbarna." Förklarade Mia och började fösa mig bort till deras bord.

Hennes svar fick mig att tänka tillbaka till den gången jag tackade nej till erbjudande han hade gav mig. Hade jag gjort fel då? Då kanske jag inte kände mig så trygg att sitta med killarna själv, men nu med Mia och Fia, varför inte?