Leendet på hennes läppar

Kapitel 47

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

(Här kommer ett extra långt kapitel som ni förtjänar. Njut)

Timmarna innan vi skulle bort till Mias föräldrar, klämde Sam och jag in ett par timmar för att plugga matematik. Jag var enormt stressad över det kommande matteprovet och bara tanken på att jag inte hade så många tillfällen att plugga på minskade inte stressen. Dessutom var inte matematik det enda jag behövde plugga på. Varje lärare skulle självklart klämma in ett slutprov innan eleverna gick på jullov. Det var ju trots allt bara två veckor kvar innan det efterlängtade lovet skulle inträffa. Lovet var något jag och Einar var i stort behov av. Att äntligen lägga tid på varandra och utnyttja varje minut vi har tillsammans med mamma. Med hennes nya cancer är ingen säker på vad som kan hända.

Jag hade fixat mig fin innan Sam och Sebastian plockade upp mig för att åka tillsammans till Mia. Jag var en aning nervös när vi plingade på dörrklockan och undrade hur kvällen skulle bli. Det kändes märkligt att äta middag med en väns föräldrar spontant en torsdagskväll. Det är något jag aldrig gjort tidigare.

Mia var den som öppnade dörren med ett släptåg av hennes otroligt vackra styvmamma.

"Hej, välkomna, kom in mer er, det snöar som bara den där ute." hennes styvmamma hade rätt, vädret var kaos idag. Vindarna var så starka att det yrde snö åt alla håll och kanter. Dessutom var det kallt så jag längtade efter att komma in i ett varmt hem.

"Hej, Angelica" jag var först in i huset och tog emot handen till en kort kvinna, äntligen någon som var lika långt som mig. Hennes bruna vågiga hår låg över axlarna på den vita linneskjorta som var uppknäppt några knappar. Ett par gråa jeans satt åt runt hennes nätta ben och ett stort bältet slingrade sig runt midjan.

"Hope." Hennes läppar var målade i en röd julig färg och formade ett leende när vi möttes med blicken. Jag förstår varför Mia är så förtjust i henne, jag kan redan nu ana att hon är en mysig och omtänksam person. Angelica hade mörka pådrag. Hennes mörka hår hade samma färg som ögonen och ögonbrynen var mörkt målade och hyn var solbrun.

Jag fortsatte in i den öppna hallen för att omfamna Mia i en kram. Jag drog blicken genom rummet när jag drog av mig min varma jacka. En stor trappa slingrade sig upp till övervåningen på högra sidan av hallen. Längre fram syntes en öppen spis till som var full igång att bränna veden. Mysigt. Jag älskar hus med öppna spisar.

"Gud vad trevligt att få träffa er." Angelica kramade Mia från sidan. "Mia har pratat så mycket om er och äntligen kan jag få ett ansikte på de omtalade människorna."

"Bra grejer hoppas jag?" Sebastian drog ner händerna i framfickorna på hans mörkblåa jeans.

Angelica hade ett fanatiskt skratt som ekade i hela hallen, jag log brett. "Om dig, är majoriteten bra grejer" han flinade mot Mia som räckte ut tungan tillbaka.

"Jag visste att du var förtjust i mig" han tog några steg fram och skakade om henne på axlarna.

"Aldrig, mitt hjärta är endast reserverat för Alfred"

"Låt mig veta om du ändrar dig, jag är säker på att vi skulle kunna bli något helt... galet."

"Snarare patetiska. Vi skulle aldrig fungera ihop" alla skrattade till. Hon har rätt, om de där två skulle inleda ett förhållande skulle det endast hålla i några timmar.