Leendet på hennes läppar

Kapitel 20

(Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

"Hej!" hälsade han glatt när han klev in i biblioteket 20 minuter sent inför vår första träff. Jag blev förvånad att han inte såg ett dugg berörd ut att vara sen. Tar han inte det här på allvar?

"Är det här du gömmer dig" retades han när han slog sig ner i stolen bredvid mig. Jag hade valt ett bord längst in i biblioteket men endast för att vi skulle vara själva och inte bli störda av andra elever. Att sitta i det lilla grupprummet  jag och Emily gjort lät inte så frestande att befinna sig i när det bara var jag och Sam.

"Du är sen" påpekade jag och kollade besviket upp på honom. Jag trodde faktiskt att han skulle vara här i tid, kanske till och med innan jag kommit hit bara för att han vill spendera så mycket tid med mig.

"Jag ber om ursäkt för det." jag gav honom en nick. "det var inte meningen att vara sen och det kommer absolut inte upprepas framöver" jag tog emot hans ursäkt men var fortfarande en aning irriterad.

"Jag hoppas det för om det ska bli såhär varje gång får jag be Herr larsson hitta någon annan som kan hjälpa dig." han skakade på huvudet med det samma. 

"Nej nej, snälla gör inte det." bad han och kollade bekymrat in i mina ögon. Kanske var han ledsen på riktigt över att han var sen. Tänk om det hänt något jätte viktigt som han var tvungen att lösa. Plötsligt fick jag lite dåligt samvete att jag var så hård mot honom.

"Var var du?" frågade jag samtidigt som jag slog upp första kapitlet i matteboken. Han lutade sig tillbaka i stolen och ryckte på axlarna.

"Jag hade en sak att ta hand om " jag nickade skeptiskt. Jag blev bara mer och mer nyfiken, vilket jag inte alls tyckte om.

"Som var viktigare än att börja plugga till slutprovet i matematik som vi har om några veckor." han nickade.

"Okej, bra, då vet jag din inställning till det här..." han avbröt mig innan jag hann fortsätta.

"Hope, jag är verkligen ledsen att jag kom sent, det kommer inte hända igen, jag var verkligen tvungen att ta hand om en grej."

"Okej, lova att inte komma sent igen. Min tid är dyrbar." han nickade ett okej.

"Vi kan i värsta fall sitta över tiden en stund, det fungerar för mig " nu var det min tur att skaka på huvudet. Det går inte, mitt schema är fullbokat hela dagen. Efter den här timmen måste jag hämta Einar på en gång.

"Det går inte, jag kan inte sitta över tiden en enda minut. Klockan 14 måste jag gå, punk slut." jag kollade upp på honom och mötte hans förvirrade blick.

"Vad ska du göra som är så viktigt?" frågade han nyfiket och lutade sig framåt för att sätta armbågarna på bordet.

"Jag ska hämta min lillebror på dagis" han gav mig en speciell blick och jag väntade bara på att få följdfrågor men han nickade tillslut på huvudet och lämnade samtalsämnet. Vilket jag tackade för.

"Okej så vad ska vi börja med?" frågade han och kollade ner i min öppna matteboken.

"Jo som herr Larsson sa har du inte varit särskilt närvarande och missat en del." han log. "så jag tänkte att vi går igenom sida för sida så får du säga till när du inte förstår så går vi igenom det." han nickade.

"Perfekt"

Jag sköt över boken så den hamnade mellan oss och började bläddra bland sidorna. Men jag hann inte bläddra mycket innan han stoppade mig. Nu började det skämmiga då jag skulle berätta för honom om matematik som jag inte förstod själv. Hur ska det här gå? Han kommer fatta att jag inte kan matte.