Kapitel 83

753 30 0
                                    

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

(Utredningstiden för en vårdnadstvist tar vanligtvis längre tid i verkligheten än vad jag fått fram i boken. Jag vill också uppmärksamma att jag hittat på och försökt genom sökning ta redan på hur allt går till i tingsrätten, det är svårt och därför kan jag inte garantera att det går till såhär i verkligheten.)

Dagarna flög iväg och jag hade knappt koll på tiden. Kontakten jag haft med Sam de senaste veckorna var dålig och det låg på mig. Jag tyckte det var svårt att svara när han smsade och visste inte hur jag skulle beteende mig runt honom när vi såg vi skolan. Jag ville prata med honom men samtidigt så ville jag inte det, det skulle börja riva upp saker som jag inte hade tid för just nu. Jag hade helt enkelt undvikit honom, rätt eller fel, inte vet jag. Jag hade lagt ner min tid på Einar och levt i nuet. Vi kom tillbaka till våra vardagliga rutiner och en dag gick snabbare än den andra.

Något som jag verkligen inte hade tänkt på var det faktum att jag skulle ta studenten om bara en månad. Det var galet men något som jag tråkigt nog inte alls hade lagt fokus på.

Mia och Nicole hade varit ett stort för mig under alla dagar som gått. De ville bli uppdaterade på det nyaste med Einars vårdnad och hur jag mådde. Vi träffades givetvis i skolan varje dag och såg på helgerna när alla hade tid.

När utredning var färdigställd var det familjerätten som lämnade förslag till beslutet. Både jag och pappa tog del av vad de kommit fram till där det bland annat stod att jag ska ha ensam vårdnad, Einar ska bo hos mig och pappa har möjlighet att träffa Einar ifall han önskar. Jag hade inte vågat öppna förslaget till beslutet förens Mia och Nicole hade kommit hem till mig och när vi läste vad som stod började vi alla jubla och gråta. Einar hade kollat på oss med en fundersamma ögon. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom. Jag ville heller inte ta ut en seger i förväg för pappa hade fortfarande chans att överklaga.

Efter två sega veckor skickas beslutet till tingsrätten och det var där jag stod nervöst idag. Att Einar skulle bo hos mig var jag ganska säker på men allt kändes fortfarande inte helt klart. Tänkt om pappa har lyckats förändra något nu på två veckor som gör att allt tar en vändning. Inte visste jag.

Mia och Nicole stod vi min sida när vi tre och några andra stod spänt och väntade på att få gå in i sal rummet där beslutet skulle fastställas. Att ha mina bästa vänner vid min sida betydde allt, men när jag såg hans ögon tog mitt hjärta ett oväntat skutt. Han var den sista personen jag trodde jag skulle se här.

Sam kom gåendes bredvid Sebastian påväg mot oss.

Jag svalde diskret och drog undan blicken när ögonkontakten med Sam blev för länge.

En röst utropades i de små högtalarna i taket och dörren till rummet öppnades. Alla möjliga människor började gå in som också skulle få deras domslut utropat.

Jag satte mig ner på en av stolarna som var uppradade och mammas advokat satte sig bredvid. Mina vänner hamnade några bänkar längre bak där åskådare kunde sitta. Bredvid oss satte sig pappa vilket gjorde allt mer spänt.

Mitt hjärta slog så snabbt att jag trodde jag skulle svimma. Det här är en av det jobbigaste sakerna jag varit med om och det var nu allt avgjordes. Min framtid.

Ordförande började prata vilket fick alla i rummet att bli tysta. Ett måls nummer ropades upp och en man reste sig upp. Allt handlade om en felparkering och det slutade med att fallet lades ner. Exakt detta pågick i en halvtimme, fall efter fall innan mitt och pappas namn ropades ut och det våran tur.

Bägge reste sig upp när ordförande började prata.

Nu gällde det tänkte jag.

"Mål nummer xxxx-xx dom, tvistemål gällande vårdnaden över Einar Lundin beslutet är följande. Hope Lundin ska ha ensam vårdnad om Einar Lundin. Lars Lundin har rätt till umgänge—." Ett tjutande ljud slog om inom mig och allt blev tyst. Jag kunde se ordförandes munnen prata men jag hörde ingenting. Jag var chockad och lycklig.

Det var inte förens ordförande slog klubban i bordet och beslutet var fastställt som jag vaknade upp ur min trans. En enstaka glädje tår rann ner från min kind. Mammas advokat klappade mig stödjande på axeln och log ett brett leende.

Min blick mötte pappas, han sa inget till en början men sedan gjorde han något som jag inte alls hade föreställt mig. Han log kort och gav mig en nick. Betydde det här att han skulle ge sig? Skulle han inte överklaga till hovrätten?

Pappa lämnade snabbt salen. Jag funderade på vad han skulle göra härnäst. Om han kommer utnyttja det faktum att han får träffa Einar eller om det var sista gången jag såg min far.

Utanför salen ställde jag några snabba frågor till mammas advokat för att få reda på vad som skulle hända härnäst och när vi pratat klart tackade jag honom enormt för allt tid han lagt ner på att hjälpa mig, fastän det var hans jobb.

Mia och Nicole mötte mig i en stor kram bägge tårögd. Jag skrattade till och kände mina tårar rinna ner från kinderna igen.

När vi drog ifrån kramen hade Sebastian och Sam kommit fram till oss. Jag tog tillfälle i akt att tacka för deras stöd.

"Tack för att ni är här." Sa jag till de alla fyra. "Det betyder mycket." Mina ögon fastnade på Sam som redan kollade på mig. Det var naturligt för mig att det var honom jag skulle kolla på. Framförallt var det honom jag ville tacka. Det betydde extra mycket att se honom är idag, något som visar att han faktiskt bryr sig om mig och Einar.

"Du vet att vi alltid finns vid din sida." Mia kramade om mig igen.

"Vad säger ni? Ska vi fira vid baren? Jag jobbar ändå snart." Jag log mot Nicole som föreslagit idén.

"Jag hade älskat det men just nu vill jag bara åka hem och träffa Einar."

"Självklart. Vi kanske han höras senare?" Jag nickade och gav dem ett varsitt leende innan jag lämnade byggnaden vi befann oss i för att få åka hem och krama om Einar. Lyckligare än vad jag var nu hade jag nog aldrig varit i hela mitt liv.

"Hope vänta." Jag vände mig hastigt om och fick syn på Sebastian som kom joggandes mot mig. Jag hade precis nått min bil som stod parkerad utanför på gatan.

"Vad händer?" Han såg bekymrad ut vilket gjorde mig en aning orolig.

"Jag tycker du borde prata med Sam." Jag höjde förvånat ögonbrynen. "Han klarar sig inte utan dig ser du inte det?"

"Såklart jag gör, men det är inte det som är problemet Sebastian."

"Så vad är egentligen problemet?" En aning irriterad blev jag. Tror han att jag medvetet försöker plåga Sam? Då har han inte uppfattat situationen rätt.

"Jag kan inte lita på honom."

"Men du kan bygga upp förtroendet igen Hope." Jag förblev tyst och drog ner blicken i marken. "Lyssna, Sam har aldrig varit så kär i en person som han är i dig. Han har ryckt upp sig och slutat dricka bland annat. Jag ville bara att du skulle veta det, nu när du har tid att fundera kring det kanske du kan ge det ett försök." Jag svalde och gav honom en nick.

"Tack för att du berättar, jag ska fundera på det." Han log mot mig innan han gav mig en kram och bad mig hälsa till Einar.

Leendet på hennes läpparOù les histoires vivent. Découvrez maintenant