Leendet på hennes läppar

Kapitel 48

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

Sam kom inte till skolan på fredagen därpå, jag blev heller inte överraskad. Något inom mig sa att han höll sig borta i jobbiga situationer. Vilket jag inte alls tyckte om. Man borde istället tackla sanningen och ta i tu med sina problem.

Jag hörde heller inte av mig för jag ansåg att det var lika mycket hans ansvar som mitt. Mer hans i detta fall.

Mia och Sebastian var fundersamma hela dagen och det var inte förens vid slutet av dagen som Sebastian vågade ifrågasätta Sams försvinnande och mitt låga beteende.

"Har du skrämt iväg Sam med dina nya underkläder eller vad är det frågan om?" Han kom upp vid min sida när vi kommit ner för trapparna som ledde upp till skolan.

Jag skrattade dovt till "Nejdå, jag antar att han funderar." jag drog på mig min svarta stickade mössa och drog ner händerna på jackans framfickor. Det var kallt idag, den kallaste dagen hittills. Jag älskar vintern men att gå runt och ständigt frysa gillar jag inte alls.

"På vad?" jag kollade upp och mötte hans blick, funderade ett tag om jag skulle vara öppen och ärlig.

"Vi hade en diskussion igår efter vi släppt av dig igår och det trappades upp till en jobbig stämning"

"Vad handlade det om?" jag svalde och tänker efter igen. Borde jag berätta? Sebastian av någon känner Sam, han kanske kan ge mig råd.

"Jag erbjöd honom att följa med till Fredrik på middag ikväll och han tog illa upp"

"Jo det är väl klart. Varför frågade du ens när du visste svaret?" han blev tjurig. Vilket jag tog illa upp av, jag hade skuldkänslor som det var. Jag behöver inte en till som lägger ännu mer skuld på mig.

"För att jag vill påminna honom att hans pappa försöker ifall, han försöker ställa allt tillrätta fastän han gjort dåliga saker."

"Hope vet du ens vad Fredrik har gjort"

"Ja... nä kanske inte ordagrant men jag vet att han behandlade honom fel"

"Exakt..."

"Hur som helst tycker jag han ska veta om att han har en förälder som iallafall försöker" vi hade kommit fram till min bil vid det här laget. Jag låste upp den och öppnade förarsätet. "Vi har växt upp på helt olika sätt och varit med om olika saker men en sak har vi båda varit med om, vi har förlorat en förälder och om jag var i hans sits hade jag varit glad om min pappa iallafall försökte ställa allt tillrätta igen, fastän det skaver." Sebastian var tyst, jag tog det som att han fick en tankeställare han med.

"Vi ses" jag hoppade in i bilen och rullade bort från skolans snöiga parkering.

Jag kände att det var något på gång när jag och Einar passerade tröskeln till ytterdörren. Jag fick en känsla av att något riktigt alla hade hänt är hemma. Magen vred sig och min blick for runt för att lokalisera var mamma kanske var.

Hennes sovrumsdörr var stängd och lägenheten var tyst, kusligt tyst.

Einar tog tyst av sig ytterkläderna medan jag sparkade av mig skorna och gick in i lägenheten för att kolla mig omkring.

Det fanns inga spår av mamma vilket gjorde mig en aning orolig. Sakta öppnade jag hennes dörr och väntade mig det värsta. Var det nu jag skulle hitta henne döende? På golvet? I sängen livlös?