Leendet på hennes läppar

Kapitel 18

(Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

Undvikit Sam och gänget skulle jag inte påstå att jag gjort. Jag har bara inte velat träffa på dem. Speciellt inte Sam. Efter allt som hände i helgen kommer jag aldrig våga kolla på honom utan att rodna.

Som tur är har jag bara sett honom två gånger den här veckan. Båda gångerna i korridoren, varav den ena gången han sin armen runt en blond lång tjej. Hennes långa ben var bara trots att det var kallt ute. Hon var väldigt söt, det var inte konstigt att han gick med henne.

Så varför bryr jag mig ens vem han går tillsammans med. Jag fattar inte varför jag reagerade så som jag gör när jag ser honom tillsammans med en annan tjej? Varför vänder sig min magen upp och ner bara för att han är nära en tjej? Hur kommer det sig att jag blir svartsjuk och inte vill kolla åt deras håll? Varför bli hela kroppen spänd och magen vänder sig? Jag blir tokig av hur min kropp reagerar och alla tankar som hemsöker mitt huvud.

Varför kan inte allt bara gå tillbaka till det vanliga. Ingen kille i mitt huvud som påverkade mig på alla möjliga sätt. Jag känner alla möjliga känslor som jag aldrig känt förut och det gör mig tokig.

Men det är försent nu, Sam kommer aldrig försvinna ur mina tankar, så fort han inte slutar prats med mig. Vilket han aldrig kommer. Jag får helt enkelt försöka övertala honom igen att vi måste hålla avstånd ifrån varandra. Och på riktigt den här gången.

Jag vet inte om jag ska tycka det är skönt att han inte varit på en enda mattelektion de senaste dagarna. Det positiva är att jag inte behövt prata med honom. Så varför är jag så nyfiken att få veta vart han är?

Det har inte slagit mig innan men han kanske skippar mattelektionen för att inte behöva träffa mig.

"Så jag hörde om den lilla incidenten hemma hos Erik dagen efter festen" Jag kollade storögd upp på Mia som satt vid bordet mitt emot mig. Vi två åt lunch tillsammans i matsalen innan den tredje lektionen skulle börja på onsdagseftermiddagen.

"Åh gud, påminn mig inte, jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv." Sa jag ich slog händerna över ansiktet.

Hon började skratta. "Vadå, vad är det som är så jobbigt så du till och med börjar rodna?" jag kunde känna att mina kinder var varma. Hon hade rätt, jag rodnade, och det kommer jag förmodligen göra varje gång hon nämner hans namn.

"Hon kom ner i endast t-shirt och han visade ganska mycket kroppsdelar själv för den delen." förklarade jag. Jag hade svårt att kolla på henne. Jag rodnade ännu mer när jag tänker tillbaka på hur hans överkropp såg ut.

Mia ryckte på axlarna. "Du vänjer dig. Hans kropp kommer du säkert se mer av." Retade hon mig, jag kollade blygt runt i matsalen för att försäkra mig om att ingen hörde vad hon nyss sagt. Klart jag inte kommer se mer av den kroppen. Varför skulle jag det?

"Hur fick du ens reda på det?" Vet hela skolan om det här nu?

"Olivia"

"Jaha" tjejen i trappan.

"Vet du vad han hade gjort efter du gått?" Jag skakade ivrigt på huvudet. "Han hade dragit." Jag gapade stort. Hade han dragit därifrån? Varför det? Så kan han inte göra. Allt är mitt fel, jag förstörde säkert deras morgon.