Leendet på hennes läppar

Kapitel 72

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir överlyckligt. Kram.)

"Jag tänker lägga blommorna här." Einar satte sig gulligt på huk framför mammas ljusgråa gravsten och placerade de blåa blåklintarna fint framför hennes namn. Snön hade nästan helt smält bort nu när vi snart klev in i mars månad och det gröna gräset började träda fram. Veckorna hade gått så snabbt den senaste tiden, allt från mammas tillstånd till relationen med Sam och allt som pågick hela tiden hade gjort att man tappat fattning på vilken månad vi var i. Att vi nästan för över en månad sedan var på Mias pappas bröllop var otänkbart, det kändes som igår.

"Och stenarna? Vart vill du lägga dem?" han tog de gråa stenarna ur min hand och la dem strax intill blommorna. På stenarna var det inristat med texterna Världens bästa mamma och saknaden är stor.

Jag strök min hand på hans rygg och berömde honom. "Titta vad fint Einar. Vad fint hon har fått det." Han nickade instämmande och lät mig tända ljuset i den lilla vita lyktan som var nedtryckt i jorden.

"Tror du hon ser oss nu?" Frågade han i en viskning så bara jag skulle höra. Jag log mot honom och drog mina fingrar genom hans blonda hår.

Det var en fråga jag ställt till mig själv länge. Jag hoppades att mamma hörde och såg oss från himlen. Det var det jag önskade.

"Jag är säker på att hon hör oss nu." Einar tittade skeptiskt runt omkring sig och stannade med blicken på himmelen. En aning osäker på om det jag sagt verkligen kunde vara sant.

"Det var jag som valde blommorna mamma." Avslöjade han snabbt och kollade på mig med en oskyldig blick. Jag drog in honom i en kram och hejdade mig från att bli tårögd. Han hade blivit så stark det senaste dagarna och kontrollerat sina känslor när något om mamma nämndes. Att få sörja är en självklarhet när någon man älskar gått bort, men tiden när man kan prata och minnas personen med ett leende på läpparna är ännu bättre. Han kunde nu som jag vara lycklig och tänka på alla fina stunder vi tillbringat med henne.

"De finaste blommorna också." Han gav mig en bestämd nick och drog sig ifrån för att kika på blommorna vid gravstenarna bredvid.

"Vi saknar dig mamma." viskade jag tyst och drog fingret över hennes namn på den kalla stenen. "Jättemycket."

Jag kunde fortfarande inte förstå att hon var borta, det var otänkbart. Men här satt vi två barn som förlorat den viktigaste personen i deras liv. Hur skulle allt kunna bli som vanligt igen?

"Hope ska vi gå nu?" jag drog bort blicken på Einar, hans intresse att vara här hade försvunnit.

"Jadå, det ska vi. Ska du säga hejdå tills vi kommer nästa gång?" Han nickade och ställde sig bredvid mig med blicken på mammas grav.

"Hejdå mamma vi ses igen snart, vi kanske kommer imorgon eller dagen efter det eller jag vet inte. När kommer vi hit igen Hope?"

"Vi kan svänga förbi en kortis imorgon."

"Ja, då kanske vi kan köpa en ny blomma." Jag log mot honom och sträckte mig ner för att lyfta upp honom i min famn.

"Det låter som en bra idé." Min näsa nuddade hans och vi log mot varandra.

Med honom på min höft började vi gå tillbaka till bilen som stod parkerad en bit ifrån.

Jag började försiktigt ta upp samtalsämnet om att Sam och vi skulle flytta ihop för att av nyfikenhet höra vad Einar tyckte om idén.

"Einar du gillar väl att Sam är hos oss?"

"Jättemycket"

"Vad skulle du säga om att han skulle bo hos oss?" Han nickade ivrigt och fick alla möjliga idéer om vad vi kunde göra om vi bodde ihop alla tre. Kroppen blev alldeles pirrig över att få höra Einars godkännande om att Sam skulle flytta in. Jag drömde mig själv iväg i den världen där vi bodde ihop alla. Hur skulle det känns egentligen?

"Han kan få sova inne på mitt rum." Jag höjde förvånat ögonbrynen. Tja det skulle nog inte fungera. För det första Einars säng är liten nog för att han ska kunna få plats och för det andra kommer jag vara självisk och vilja ha Sam i min säng.

Jag ryckte försiktigt axlarna. "Eller så sover han hos mig, och om du vill kan du sova inne hos mig så vi sover alla ihop." Hans ögon lyste av glädje. Vilken tur att han var så övertygande. Jag trodde först att han inte alls skulle gilla tanken på att Sam skulle sova hos mig.

"Vad säger du om att kanske hitta en ny lägenhet?" Hans ögon blev genast bekymrade.

"Men jag gillar mitt rum. Och jag vill ha mina leksaker."

"Du kan fortfarande behålla dina leksaker fastän vi köper en ny lägenhet. Du kanske till och med kan få ett större rum." Han ryckte på axlarna och kollade ut i naturen.

"Jag ska tänka på det." Jag pussade honom på huvudet.

"Det låter bra."

Det plingade till i min telefon när jag fått fast Einar i bilbarnstolen. Jag sträckte mig efter den i bakfickan och ett sms från Nicole syntes till.

Nicole: Ta med dig dina pöjkar och kom över till mig kl 17, överraskning väntas.

Jag log för mig själv och undrade vad det var hon hade på gång ikväll där till och med Einar var inblandad. Det var bara att vänja sig, för honom kan jag inte lämna själv nu framöver.

När vi kom hem dröjde det inte länge innan Sam kom förbi. Vi kollade efter lägenheter i närliggande områden och drömde oss bort i framtiden. En ny lägenhet tillsammans kändes som det optimala, det kändes som att vi skulle få en nystart på så sätt än att bo kvar här där alla minnen fortfarande ligger vid ytan.

"Men vi kan väl börja och bo här för att vänja oss, och sen kan vi leta lite under tiden om det finns något som lockar." viskade jag till Sam när vi satt bredvid varandra i soffan med datorn framför oss. Einar satt på golvet framför tv och var i sin egna värld.

"Har du prata med honom?" Jag nickade. Sam lyste upp i ett leende och såg frågande ut.

"Och vad sa han?" Jag log.

"Han gillade idén på att du kunde bo här men var inte helt övertygad om att flytta från sitt rum." Sam log och lutade sig fram för att kyssa mig snabbt på munnen.

"Det är något iallafall." Han kysste mig igen.

"Vill du ha något att dricka?" Jag nickade och tog datorn från hans lår när han reste sig upp.

"Einar vill du ha något att dricka?"

"Jag vill ha saft." Sam kollade på mig för att få godkännande av den söta drycken Einar önskade.

Jag nickade och log mot honom innan han försvann in i köket. Sams telefonen som låg i soffan bredvid plingade till vilket väckte min uppmärksamhet. Den plingar till ytterligare några gånger och av ren reflex sträckte jag mig efter den för att stänga av ljudet. Min blick fastnade på ett av smsen.

Arvid: Ikväll 23.00, vid gamla industriområdet.

Jag svalde lite diskret och kastade telefonen ifrån mig när jag hörde att Sam var påväg tillbaka.

Jag kollade en aning skyldig på honom och följde honom med blicken tills han satt sig bredvid mig i soffan igen.

"Vad?" Jag skakade hastigt på huvudet.

"Nej, jag bara—jag tänkte— det var inget särskilt, fastnade med blicken bara." Han nickade och sträckt över det ena glaset till mig. Jag tog tacksamt emot det.

"Ska vi ge oss för idag?" Han syftade på lägenhetsletande. Jag gav honom en nick och lutade mig försiktigt mot hans axel för att komma in i programmet som var på tv men jag kunde inte släppa tanken på smset jag råkat sett. Vem var Arvid? Och vad skulle Sam göra så sent på kvällen? Vid ett industriområde dessutom? Nervositet kröp fram i mig, han gör väl inget olagligt?