Leendet på hennes läppar

Kapitel 46

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

"Inte ni också, varför kollar alla på mig? Jag blir så stressad. Det har inte gått en sekund på denna dag då ingen har stirrat." jag drog upp fingret. "Och jag har kollat i spegeln. Mitt hår är inte rufsigt eller sminket förstört. Berätta varför?" jag slog mig ner på en av de tomma stolarna vid det runda bordet resten av gänget satt vid. Lektionen började inte förens om en halvtimme och medan dess skulle vi ses i skolans lilla cafeteria för att vänta ut tiden. Eller jag skulle övertala Sam att hjälpa mig med några mattetal jag grubblade över igår kväll. Jag övervägde att smsa men förstod att jag inte skulle förstår utan att han satt bredvid mig.

"Säker på att du kollat överallt?" jag drog blicken på Mia och rynkade på ögonbrynen. 

"Ja, jag har det. Och jag blir så generad när jag får alla blickar på mig. Jag är van vid att vara osynlig."

"Du har missat halsen." Sebastian drog stelt ner blicken i bordet och stirrade ut sitt kaffe.

"Halsen?" han nickade långsamt.

"Sugmärke gumman, du har ett sugmärke på halsen" Mia drog inte blicken från sin telefonen hon ivrigt smsade på.

"Va-a?" jag dolde nervöst halsen och drog en snabb blick på Sam. Han satt avslappnad i stolen med blicken på min täckta hals.

Sugmärke? Jag kan inte ha ett sugmärke på mig. Gud vad generande. Inte undra på att jag fått så många blickar idag.

Jag snabbar mig ut ur cafeterian och fortsatte till närmaste badrum.

Precis som det sagt befann sig ett litet rött märke på halsen. Jag strök försiktigt fingret över avtrycket och slöt ögonen för att minnas när det var gjort. Han måste gjort det i morse, innan första lektionen började.

Sam var oerhört upphetsad imorse av någon konstig anledning. Jag hann inte mer än kliva ur bilen innan han bokstavligen tryckte mig mot den snöiga bilen för att äta upp mitt ansikte. Jag ska inte ljuga, det var rätt het och definitivt upphetsande för mig med.

Tillbaka till cafeterian la Sebastian ytterligare en obekväm "Undra vem som gav dig det." jag drog blicken till boven. Han satt fortfarande avslappnad i stolen med ett belåtet flin på läpparna. Jag skakade lätt på huvudet innan jag satte mig och kunde inte hindra ett leende jag med.

Sam lutade sig nära, så pass att munnen snuddade vid mitt öra "Det där gjorde jag" han kysste min kind lite snabbt innan han drog ifrån.

Jag fnissade till och skakade på huvudet. Min blick fort upp på vårt sällskap. Mia satt med ett brett leende på läpparna men blicken i telefonen. Sebastian och andra sida gav oss en klockren blick. Jag kunde inte avgöra om han såg svartsjuk eller äcklad ut.

"Hörni, vet ni vad?" Mia stängde av telefonen och tog en klunk av sitt ångande kaffe.

"Vadå för något?"

"Pappa och Angelica vill gärna träffa er innan bröllopet. Det blev så glada när det fick höra att jag bjudit mer er."

Jag sprack upp i ett leende "Är det sant, gud så trevligt."

"Men inget stort, så de föreslog torsdag kväll, vad säger ni om det? En enkel middag bara sådär på kvällskvisten."