Leendet på hennes läppar

Kapitel 34

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

"Men jag förstår ingenting" utbrast jag och masserade frustrerat pekfingrarna på tinningarna. Matematik kan verkligen gå en på nerverna, speciellt när man inte förstår någonting.

Irritation och stress kröp inom mig för jag visste att det här slutprovet kommer inte alls gå bra för mig, och jag måste bli godkänd i matematik.

Vi hade suttit snart hela eftermiddagen och knappt blivit klara med ett kapitel. Hur skulle vi hinna? Vi är långt ifrån klara och jag kommer knappt ihåg vad det var uppgifterna handlade om i början av boken.

Jag kollade frustrerat ner i blocket och försökte hitta vad det var i min uträkning som gått fel.

"Du har inte multiplicerat det här talet" han pekade på min uträkning. "Med det här" Sam hade traskar runt i köket medan jag försökte lista ut uppgiften men jag märkte inte förens nu att han stod tätt bakom mig och halvt luftade sig över mig för att kunna se mitt block.

"Men hur visste du det, vi har inte gått igenom det här än?" jag vred mig i stolen för att få ögonkontakt med honom.

Han flinade "Om jag ska vara helt ärliga så har jag ganska lätt för matte." han slog sig bekvämt ner i stolen bredvid mig.

Jag rynkade på ögonbrynen. "Vad menar du?"

"Förmodligen drog herr Larsson slutsatsen att jag inte fattade matte men i själva verket handlade det om att jag inte varit på särskilt många lektioner."

Min mun gapade stort. Han kan inte vara sann. Har jag slösat flera lektioner och gjort bort mig genom att undervisa i ett ämne jag själv inte förstått mig på.

"Så du menar att i princip varenda sak jag förklarat för dig har du redan förstått?" han nickade och sprack upp i ett leende.

"Men va?" jag kollade snopet ut i köket. Hur har han lyckats med det här? Hur har jag inte kunna märkt av det här tidigare.

"Men varför?"

"Man tackar inte nej till att få spendera tid med dig, fastän det är matte vi jobbar med." jag blev röd om kinderna och drog ner blicken i boken. Det enda han vill är att vara med mig, hur kunde jag inte se koppling till det här?

"Jag hoppas inte att du känner dig utnyttjad, för det var inte min avsikt" jag skakade på huvudet fortfarande något förvånad.

"Nej absolut inte jag är bara... så chockad"

"Vi gör såhär, nu." han tog pennan ur min hand "är det jag som undervisar dig istället."

"Gärna" Kanske kommer provet inte gå så dåligt trots allt.

Vi fortsatte med matten precis som innan fast denna gång var det Sam som förklarade för mig och inte tvärtom. Nu var det min tur att betrakta honom när han förklarade på det mest pedagogiska sättet som fanns. Fokus och koncentration var det sista som kom upp i huvudet.

"Hänger du med?" jag väcktes upp ur min drömmande värld och kom på mig själv bara ha suttit och tittat på hans attraktiva ansikte. Hoppas han inte märkte det.