Leendet på hennes läppar

Kapitel 77

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

Jag följde Nicoles råd och lät bli att höra av mig till Sam. Den hann gå en vecka innan Sebastian hörde av sig och berättade det jag minst kunde ana.

"Hope han mår skit asså. Jag förstår hur svårt du måste ha det, men det är illa. Han dricker Hope, och du vet att han aldrig gör det."

Mitt hjärta smärta till ytterligare över det han berättat. Hur kunde Sam göra såhär mot sig själv. Vad hade hänt med hans sunda förnuft om att inte dricka alkohol? Jag trodde han blivit avskräckt från alkohol på grund av vad han varit med om som ung.

"Men vad ska jag göra Sebastian? Han ljög för mig, det värsta en person kan göra."

"Jag vet men prata med honom. Du vet att han är illa ute när han gör så här. Ser du inte hur mycket han ångrar sig." Det blev tyst för några sekunder innan han fortsatte. "Jag var tvungen att hämta upp honom på baren igår för att han inte kunde ta sig hem." Jag förblev tyst. Sebastian la ett ansvar på mig som jag inte alls tyckte om. Det var inte direkt som att jag satt och tog avstånd från Sam för att det var roligt.

"Fundera på det iallafall. Det är allt jag ber om."

"Okej" svarade jag innan vi la på men jag visste inte alls vad jag gick med på.

Jag stod och kollade ut ur köksfönstret och funderade på hur jag skulle göra. Sam var sårad och krossad. Det var jag med. Kanske förtjänade han att jag skulle prata med honom och berätta det jag kände.

I över en timme funderade jag på hur jag skulle göra. Det är klart jag visste att vi behövde prata ut om vad som hade hänt, jag ville fordrande veta vad han höll på med på djupet och varför han gjorde som han gjorde. Men var jag redo att möta honom i det tillstånd han befann sig i?

Jag visste redan nu att jag skulle få skuldkänslor över något som inte är mitt fel. Dessutom kommer jag bli ett känslo vrak och vråla ur mig alla möjliga känslor. Tänk om jag säger fel saker? Tänk om jag tar tillbaka honom? Vill jag ha tillbaka honom?

Trots mina funderingar tog jag mod till mig och åkte hem till honom. Det var lika bra att jag passade på, jag skulle ändå hämta Einar från dagis snart. Dessutom kanske kan inte är hemma.

Mina händer skakade när jag sträckte mig efter pling klockan bredvid hans dörr. Det var tyst bakom dörren men efter några minuter rasslade det till i låset och strax därefter öppnade han dörren i ett tillstånd jag aldrig trodde jag skulle få se honom i.

"Vad fan vill du Sebbe. Jag har sagt att jag vill vara själv." Hans blick blev stirrig när han fick syn på mig. En aning förvånad. Hans ögon var röda, hans pupiller stora och påsarna under ögonen hängde. Hade han inte sovit? Hans hår var rufsigt och det enda han hade på sig var ett på gråa mjukisbyxor. Det här kanske var en dålig idé.

Han drog fingrarna genom håret. "Hope, förlåt jag trodde du var Sebbe." Jag svalde hårt och förblev tyst. Det var jobbigare än jag tänkt. Jag ville inte se honom såhär.

Jag vände mig hastigt om men hann inte komma längre än ett steg innan han fångade min handled.

"Hope. Gå inte — snälla." Jag vände mig om men behöll blicken i det gråa trapphus golvet.   Han gick in i lägenheten och förväntade att jag följde med. Vilket jag gjorde. Om jag skulle göra det här skulle det ske utan att grannar hörde.

"Du är här?!" Jag visste inte om det var en fråga eller en lättnad från hans sida. Själv var jag en aning skärrad. Hans lägenhet var kaos. Kläder, spritflaskor och trasiga prylar var utspridda på golvet. Jag kunde heller inte avgöra ifall det var smutsiga kläder som luktade eller ifall det var från alla mat boxar som syntes till på både soffbordet och i köket. Jisses. Hur har människan kunnat levt i den här miljön.