Leendet på hennes läppar

Kapitel 82

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

Ensam satt jag framför mammas gravsten. Einar var hemma med Amanda för att bekanta sig mer hur det kommer vara att ha henne hos oss som barnflicka. Visserligen känner han henne men det är en stor sak för honom att vara själv med henne och bryta det mönster som han är van vid med mig. Dessutom kände jag för att prata själv med någon som jag vet lyssnar på mig. Fastän jag inte får någon respons från henne så känns det alltid mycket bättre när jag fått berätta mina bekymmer till någon annan än Mia och Nicole. Jag älskar deras råd men jag föredrar också att prata till mamma för att det känns som det rätta.

Efter att ha berättat allt bekymmer om Sam i över en halvtimme visste jag inte vad jag skulle säga. Dagarna innan hade jag fyllt en lista med båda fördelar och nackdelar med att bli tillsammans med Sam igen. Som det såg ut nu var det den negativa sidan som hade det vettiga argumenten medan den positiva sidan var fylld med alla möjliga svar.

"Hej Hope" jag ryckte till när min röst hörde bakom mig. Jag satte handen över hjärtat och log när jag fick syn på Pastor Fredrik.

"Det var inte meningen att skrämma dig" skrattade han till.

"Ingen fara, det är jag som är lättskrämd. Är allt bra?" Jag reste mig upp från när jag suttit på huk framför mammas grav.

Han nickade. "Och du?"

"Jo tack det är bra. Passade på att åka hit själv när Einar är hemma själv med den nya barnflickan."

"Jaha, vad kul. Hur går det med vårdnaden, Sam har berättat lite." Jag blev stum när jag fick höra Sams namn, framför allt från Fredrik. Hur menar han att Sam hade berättat för honom? Vad är det jag har missat?

"Jasså?! Jo vi får se hur det går. Det är en tuff period just nu och jag hoppas allt blir bra tillslut. Annars vet jag inte var jag ska ta mig till."

"Jag förstår det."

"Får jag fråga hur du menade med att Sam berättat för dig?"

Han log stort. "Jag förstår att det förvirrar dig." Han gjorde en gest och föreslog att vi skulle gå tillbaka till kyrkan. Jag gav honom en nick och lyfte upp min väska från marken. Jag gav en sista blick på mammas grav innan jag följde med honom.

Han fortsatte prata medan vi gick. "Vi har fått en bättre relation på sistone." Jag höjde förvånat ögonbrynet och väntade på att få höra mer. Detta trodde jag aldrig jag skulle få höra.

"Jag ska ta det från början. Har du tid?" Jag nickade. Han såg så stolt ut och detta ville jag definitivt höra.

"När jag kom in på polisstationen den dagen kände jag på mig att något skulle hända. Det var i luften. Till en början så var han inte alls glad över att se mig men samtidigt hade han inget annat val än att åka med mig."

"Vad åkte han fast för? Vad blir konsekvenserna?" Han mötte min blick.

"Har du inte pratat med honom?" Jag skakade på huvudet och kollade bort.

"Inte direkt"

"Han fick böter för fortkörning och att han deltog i körningen." Jag kände mig lättad att få höra att det inte var värre än så. Visserligen var det illa men jag hade förberett mig på något ännu värre.

"Visste du vad han höll på med?" Han skakade på huvudet.

"Vi hade knappt någon kontakt Hope så det hade jag ingen aning om. Jag förstår att du blev förvånad med." Jag kände mig dum som frågade. Vad trodde jag? Att Sam skulle berättat för sin pappa som han hatade vad han gjorde på fritiden. Tror inte det.

"Ja jo, det gjorde mig osäker på vår relation. Men snälla fortsätt jag vill gärna höra vad som gjort att er relation förbättras"

"Kort, så var det något som ändrades i bilen när jag skjutsade honom därifrån. Jag ifrågasatte vad han höll på med, han sket i vad jag sa till en början men när jag berättade att han höll på att fall i mina spår blev han seriös på något sätt." Jag nickade, kunde se situationen framför mig. Hur Sam tog in något som berörde honom. Han var troligtvis väldig arg när att fick höra att han var lik sin pappa men det var sanningen och den kan svida ibland. "Efter det passade jag på att prata med honom när han för en gång skull lyssnade och efter det blev stämningen lättare. Han var inte lika arg på mig." Jag log det var så fint att höra att deras relation hade gått mot en annan håll. Jag hoppades att detta skulle hålla för båda deras skull.

"Det var till och med han som frågade ifall han kunde åka hem till mig och hela kvällen var bara fantastisk. Det slutade till och med att vi kramades när kvällen var slut." Jag kände tårarna tränga sig fram när jag fick höra det han sa. Det var en fantastisk känsla att se Fredrik så glad och lycklig. Han hade haft det tufft och det var så fint att se att han såg en framtid med sin son igen. Det värmde i hjärtat.

"Jag är glad för er skull."

"Tack Hope" det blev tyst för en kort sekund.

"Det kanske är dig jag ska tacka. Du ringde mig när han åkt fast." Jag log.

"Jag visste inte vad jag skulle göra och du var den enda jag kunde tänka på."

Han gav mig en sidokram. "Tack."

Några timmar senare klev jag in i lägenheten igen. Efter besöket hos mammas grav och snacket med Fredrik åkte jag till baren för att prata med min chef om hur jag kan jobba framöver i baren. Vi pratade mycket vilka tider jag isåfall kunde jobba och med tanke på att baren öppnar vid 12 så kändes det inte bra. Jag behövde ha ett jobb som var mellan 09.00 och 16.00 annars skulle jag aldrig få ihop det med Einar. Allt slutade med att jag skulle fortsätta jobba så mycket jag kunde under det timmarna som passade och när jag gått ut skolan skulle jag behöva hitta ett nytt jobb helt enkelt. Det var bäst att fokusera på en sak i taget och för tillfället var det Einar.

"Hallå jag är hemma." Ropade jag när jag klev in i lägenheten och kunde höra skratt ifrån Einar rum.

Jag fick ingen respons fastän jag hade ropat och klädde av mig ytterkläderna för att se vad det höll på med i hans rum. Dörren var på glänt när jag tittade in och det jag fick syn på fick mig att spricka ut i ett leende. Einar satt gränsle över Amandas mage som låg utslagen på golvet. Han brottades med henne och hans ljuvliga skratt gjorde att jag fick ett leende på läpparna.

"Vad håller ni på med för bus?" Einar snappade upp blicken på mig och ropade ut mitt namn när han fick syn på mig.

"Vi brottas och jag vinner." Ylade han. Jag skrattade roat till och närmade mig honom. Snabbt drog jag upp honom i min famn och attackerade kyssar på hans mjuka kinder.

"Nähe du, nu är du besegrad." Han skrattade högt när jag slängde över honom på axeln. Amanda reste sig upp och kittlade honom på kroppen.

Det var underbart att komma hem och se att han gillade henne så mycket.

"Har ni haft det roligt?" Frågade jag och släppte ner honom på marken igen.

"Vi har haft super duper kul. Jag har visat alla mina leksaker och vi har kollat på tv och sen har vi målat."

"Gud så trevligt. Nu får du säga hejdå till Amanda för hon ska åka hem nu." Han såg besviken ut men gav henne en kram innan han satte sig ner vid sina leksaker igen.

Jag följde med henne till dörren. "Tack så väldigt mycket för det här. Jag är så glad att ni har haft kul."

"Tacka mig inte Hope det var helt underbart att passa honom." Jag log.

"Hoppas han inte kört med dig allt för mycket. Jag vet hur han kan vara."

"Inte alls, han är världens finaste unge. Jag är bara så tacksam att kunna hjälpa dig tillbaka så som du hjälpte mig i skolan."

"Så behöver du inte känna. Att jag hjälpte dig var ett måste detta ska du få betalt för." Hon skakade på huvudet.

"Hope det behövs verkligen inte. Jag är glad för att få vara här."

"Okej men nästa gång och framöver kommer du få betalt. Det är din tid jag tar upp." Hon log, vi kramades om innan hon lämnade lägenheten.