Leendet på hennes läppar

Kapitel 69 (Sams perspektiv)

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir överlyckligt. Kram.)

Det var märkligt som fan att kliva in i baren och inte se Hope bakom disken. Det var på grund av henne jag alltid kom hit nuförtiden. Den enda anledning till att jag var här var för att jag inte hade någon annanstans att ta vägen. Hope hade tagit ett sjukt märkligt avstånd från mig det senaste dagarna. Jag förstod och respekterade att hon ville ägna sin tid med Einar nu när deras mamma gått bort men kunde fortfarande inte förstå varför inte jag kunde finnas där och trösta henne. Jag hade själv förlorat en förälder, jag vet vilket helvete man går igenom. Jag gjorde det helt själv dessutom.

Sebastian satt som vanligt vid baren och sög fokus ur Nicole. Han har betett sig svin konstigt det senaste dagarna och tassar runt Nicole som en förtrollad hundvalp. Det går knappt att ha en normal konversation med honom när Nicole är i närheten.

"Fan vad du är—"

"—Sam." Avbröt hon Sebastian när jag slog mig ner i stolen bredvid honom. Han flinade malligt mot mig.

"Vad fan är det som pågår mellan er?" frågade jag rakt ut. Jag behövde veta vad det var som fått min vän att bli så blind.

"Ingenting. Herregud, vad tror du? Att jag skulle vara intresserad av" hon vevade med händerna runt Sebastian. "Det här?" jag ryckte på axlarna som svar på hennes fråga och drog blicken på Sebastian.

"Fan asså skärp dig, du kollar på hennes som att du—"

"—Vill ligga med henne. Tro mig det är min största önskan just nu." Nicole skakade på huvudet och sysselsatte sig med någon bakom bardisken.

"Fortsätt dröm för henne lär du inte få i säng. Haffa någon lättövertalad istället." Sebastians flin växte på läpparna. Vad var det frågan om?

"Hur är det med dem?" Avbröt Nicole. Hon såg bekymrad ut. "Hon är väldigt kort i svaren när jag ringer eller smsar."

"Det är hon mot mig med. Jag har inte träffat henne på en vecka. Vad fan ska jag göra?"

"Ge henne tid, jag tror det är viktigt för henne att lägga tid på Einar just nu."

"Men Einar förstår ändå inget, han tror att hans mamma har rest till en fantastiskt plats i himmelen. Killen är överlycklig, till och med avundsjukt att han inte fick följa med." Sebastian skrattade till, jag blängde på honom.

"Och vem ska trösta Hope då? Jo jag och hur i helvete ska jag kunna göra det när hon fryser mig ute?"

"Ta det lugnt mannen." Sebastian försökte lugna mig. Det kröp i hela kroppen av att veta att hon förmodligen är hemma och gråter hysteriskt. Vad skulle jag göra? Komma dit fastän hon inte ville ha med där?

"Jag är lugn." jag ryckte bort hans hand på min axeln.

"Det låter fan inte som det. Du asså ring henne då." jag blängde på honom.

"Jag skulle ju för helvete inte komma hit om hon hade velat ha mig där fattar du väl." han for upp med händerna i luften.

"Sorry."

Det var inte meningen att ta ut ilskan på dem men vem fan annars skulle skrika på?

"Jag tror jag vet vad du behövde."

"En stor öl."

"Helvete heller."

"Hur kommer det sig att du inte dricker?" frågade Nicole nyfiket.