Leendet på hennes läppar

Kapitel 50

(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)

Hela bilresan hem till honom var tyst, han var butter och ville verkligen inte prata. Så jag lät det vara, för denna gång. Men så fort vi skulle komma hem skulle jag få ur honom något. Jag behöver svar.

Jag hade ångest och skam i kroppen över hur allt kunnat sluta. Jag visste heller inte om jag skulle tycka mest synd om Fredrik eller Sam. Servar saker som Sam fått ur sig under middagen som fick mig att tycka mer synd om honom. Saker som fick mig att fundera på hur illa behandlad han egentligen blev som barn. Det var definitivt något jag ville få reda på.

Tysta klev vi in i hans lägenhet och drog av oss ytterkläderna och väntade i tystnaden på att någon skulle ta initiativ till att prata.

"Jag går och duschar" mumlade han. Jag stod kvar i hallen, följde hans ryggtavla tills den försvann in i badrummet. Bara sådär var han borta och lämnade mig ensam kvar i hallen fundersam och skallen full av frågor.

Jag väntade en hel halvtimme innan vattnet stängdes av och draperiet rasslade till. Jag rätade mig i hans stora säng och lutade mig mot den gråa sänggaveln.

Dörren öppnades och några sekunder senare klev han in i sovrummet endast i handduk vriden runt höfterna. Min blick var inte kvar på tv:n.

Han drog på sig ett par gråa mjukisbyxor och kastade en vit T-shirt över huvudet och slängde sig sedan på sängen bredvid mig. Förvånansvärt var det han som öppnade munnen innan mig.

"Efter det du sa igår trodde jag verkligen att det skulle gå, men så fort jag ser honom kommer alla minnen tillbaka och jag blir förbannad. Jag vill smälla hans huvud mot väggen, så arg är jag." jag kollade förskräckt på honom. "Jag försökte hålla det inom mig men sen bröt det ut jag orkade inte lyssna på hans skit snack. Det är så provocerande" jag nickade medlidande och satte mig på sidan för att hamna närmare honom.

"Sam, jag förstår dig, jag gör verkligen det och det enda jag vill är att hjälpa dig" han mötte mina ögon. "men då måste du öppna upp dig för mig så jag förstår. Jag kan inte hjälpa eller ge dig råd när jag inte vet vad saken handlar om." tystnad la sig mellan oss när jag slutat prata.

Han tänkte efter, det var mycket som snurrade i huvudet på honom såg jag.

"Jag har vill öppna upp mig Hope, tro mig jag vill att du ska vara den personen som känner mig bäst..."

"Gör det då Sam, berätta för mig."

Han var tyst men sedan vräker han ur sig allt på en gång. "Jag var 13 år när han skrek och skällde ut mig för första gången. Han kommer förmodligen inte ihåg det för varje gång var han dyngrak. Han kunde rycka tag i mig som jag än idag kommer ihåg klart och tydligt." han blev tyst "Jag var rädd för min egna far."

"Gud Sam. Jag hade ingen aning" mina ögon smalnade. "Jag visste att du inte gillade honom men att det skulle vara något sådant här fruktansvärt..."

"Det är svårt att se honom som han är idag, för de enda jag ser framför mig är den mannen som behandlade mig illa."

"Jag förstår det. Jag gör det nu Sam." skuldkänslor välde inom mig. "Förlåt för att jag nämnt honom så ofta och beskrivit honom..."

"Hope, du har fått lära känna den nya Fredrik. Den person jag växt upp med men som förvandlades till min mardröm. Du är den sista som ska be om ursäkt."

Jag nickade och placerade händerna på hans kinder och torka bort den enstaka tår som runnit ner. "Har du blivit slagen?" han skakade på huvudet.

"Han kunde slita tag i mig eller ryka mig i armen, men aldrig slagit"

Jag svalde och gav honom en nick. "Tack för att du berättar"

"Det känns bättre faktiskt." jag log och nickade. Jag kunde inte hålla mina tårar inne längre, jag var lyckligt för att han ville bättres men bekymrad över vad ha fått uppleva som liten.

"Sam kan vi lova varandra en sak?"

"Absolut"

"Att vi alltid är ärliga och öppna mot varandra." han mötte mina ögon och nickade. "Jag har blivit sviken så många gånger och känner att jag inte klarar mer"

"Hope det är en självklarhet i ett förhållande." jag stelnade till och fastnade med blick i hans rum. Jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde men när han bekräftade att vi var tillsammans fick mitt hjärta att ta ett skutt.

"Du menar som i pojkvän och flickvän?" han mötte mina ögon och log.

"Ja eller vad du nu än kallar det."

"Jo nej, du har rätt, du är min pojkvän." det kändes märkligt att säga det, men det var det vi var. Tillsammans som i flickvän, pojkvän.

"Vad trodde du?" han log stort och drog mig mot honom.

"Jag vet inte." jag ryckte på axlarna och pillade på kanten på lakanet. Jag har haft så fullt upp och inte riktigt tänkt på vad vi har för relation "jag trodde att vi... jag vet inte...vi har inte sagt något till varandra om vad vi är liksom. Jag antar att jag trodde vi smög runt och höll på" Han spände blicken i mig.

"Erkänn att du gillar när vi smyger runt?" jag rodnade och mötte blygt hans blick.

Jag ryckte på axlarna. "Det har varit spännande." han skrattade till.

"Det håller jag med om." han drog mig mot honom så jag hamnade gränsle över honom.

Han drog bak en hårslinga bakom örat på mig. "Jag har väldigt svårt att framställa mig dig med någon annan kille och jag hoppas det gäller för dig med." jag nickade hastigt.

"Avskyr det" han sprack upp i ett leende. "Jag vet inte hur jag ska behärska mig när du pratar med den där brunetten."

Han rynkade på ögonbrynen. "Olivia?"

Jag ryckte på ögonbrynen. "Ja vad hon nu heter, den korta som jag träffade en morgon efter festen. Vet du vem jag snackar om?" han skakade fundersamt på huvudet, vilket fick mig att fundera ifall han drev med mig eller inte.

"Hon som du hade... du vet... hon kom ner med din tröja... och ja." han brast ut i skratt. Jag smällde till honom på bröstet.

"Sluta retas."

"Förlåt, du var så söt."

"Hur som helst, hon pratar med dig hela tiden"

"Jag vet och det gör mig tokig."

Skakig på rösten frågade jag. "Vad undrar hon?"

"Om jag vill ses någon gång" svartsjuka välde inom mig, frågor hon om de ska ses? Och jag kommer bara på en sak hon frågar efter. Den lilla sly... Jag stoppade mig själv. Svartsjukan hade minst sagt tagit över.

"Men jag betraktar dig som min tjej nu och därför är jag inte en free man anymore." jag log stort och kände mitt hjärta som var glödande hett. Svartsjukan var långt borta vid det här laget.

"Din tjej" upprepade jag för mig själv. "Det gillar jag."

"Jag med"

"Säg det igen" han kollade djupt in i mina ögon och sa sedan med den mest sensuella rösten.

"Min tjej" jag lutade mig fram och kysste honom lätt på läpparna.

"Sov över, snälla?"

"Jag vet inte...mamma och Einar är kvar där och de måste komma hem förr eller senare..."

"Fredrik skjutsar säkert dem" jag funderade. "Snälla?" han putade med läpparna och blinkade extra med ögonen.

Jag skrattade till. "Ja det där kan man inte motstå" sekunden efter kastade han sig över mig och fånga mina läppar. Länge dröjde det heller inte förens min tröja var av.